Vintersolståndet mitt i vintern

Vintersolståndet

Ovan­för in­gången på New­grange finns en öpp­ning som fångar solens strålar på vintersolståndet.

När vårt land är som allra mörkast, då når vi vänd­punkten då dagarna lång­samt blir ljusare igen. Det är inte kons­tigt att tiden runt vintersolståndet har firats i så många kulturer.

Vintersolståndet handlar liksom sommar­solståndet ett halv­år tidigare om jordens lut­ning. I mid­vinter­tid ligger norra halv­klotet som längst från solen vilket ger oss ett dygn då det knappt blir ljust – och ovan­för pol­cirkeln går solen aldrig upp den här tiden.

Som regel inträffar vinter­solståndet oftast 21 decem­ber i Sverige, men vart fjärde år blir det 22 decem­ber (sista året i skottårs­cykeln).

Dock är skill­naderna små dagarna före och efter vintersolståndet – midvinter­veckorna är en mörk tid i Sverige. Det är där­för inte kons­tigt att vi har för­sökt liva upp oss med fester, som van­ligt är vid årets bryt­punkter.

Det gamla ordet star­brak för solstånd visar också att det har setts som en bryt­punkt. Ordet kommer antag­ligen av star i be­tydel­sen stående, stånd och brak som är be­släktat med bräck, brott och bryt­punkt.

Snorre Sturlasson beskrev på 1200-talet det vikinga­tida jul­firandet, som ska ha be­stått av ett gästa­bud då man drack öl och blotade, det vill säga offrade till gudarna. En­ligt Snorre ägde firandet rum vid mid­vinter, men flyttades till samma datum som den kristna julen på 900-talet.

I bonde­samhället fanns det inget särskilt firande av just vintersolståndet, men å andra sidan har kalen­dern ändrats under åren. Innan den grego­rianska kalen­dern in­fördes 1753 i Sverige in­föll vintersolståndet runt Lucia, som länge ansågs vara årets längsta natt då man festade och aktade sig för de över­naturliga krafter som var i farten.

Efter kalender­reformen var det istället Tomas-dagen som in­föll på vintersolståndet 21 decem­ber, en dag då jul­friden ringdes in men även denna långa natt var farliga väsen ute och rände.

Några exempel på midvinter­firande i andra kul­turer är Romar­rikets Saturnalia-fest som var an­led­ningen till att de kristna be­stämde sig för att fira Jesus födelse vid den här tiden, efter­som man för­lade sina helg­dagar till redan be­fint­liga firanden.

Men det mäktigaste ut­trycket för vintersolstånds­firande är över 5 000 år gammalt: den stora gång­griften Newgrange i Boyne-dalen i Irland. Området som är världs­arv rymmer ytter­ligare två stora gravar, Knowth och Dowth, och kallas med ett gemensamt namn för Brú na Bóinne, men det är bara Newgrange som kan kopplas till vintersolståndet.

Över ingången till grav­kammaren finns näm­ligen en öppning där solens strålar fångas på vintersolståndet för att lysa upp grav­kammaren tjugo meter längre in. Var­för stenålders­människorna byggde graven så vet vi inte, men det är helt klart att denna bryt­punkt i midvinter­nattens mörker spelade roll även för dem.

Tidiga inlägg om årstidshändelser

Mer om vintersolståndet

  • Vintersolståndet och Tomasdagen – Institutet för språk och folk­minnen berättar om midvinter­traditioner.
  • Newgrange – Wikipedia berättar om den största graven i världs­arvet Brú na Bóinne.
  • Brú na Bóinne – World Heritage Ireland berättar om världs­arvet, med infor­mation om bland annat Newgrange och hur man gör för att få se solen lysa in i grav­kammaren på vintersolståndet.
  • Sist men inte minst, en länk till en vacker simulering på Youtube om hur det ser ut inne i Newgranges grav­kammare på vintersolståndet. Jag har varit där flera gånger och även i imiterad version är det en fantas­tisk upp­levelse.

Permalänk till denna artikel: https://www.sahlstrom.info/kalenderdagar/vintersolstandet-mitt-i-vintern/

Lämna ett svar

Din e-postadress blir inte offentlig.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.