Enligt Social­styrelsens termi­nologi visar de här bild­erna personer med funktions­nedsätt­ning som stöter på funktions­hinder i miljön. Själva kallar de sig kanske funktions­hindrade. (Foto: Adobe Stock)

Inkluderande språk är tänkt att vara mer demo­kratiskt, men det är inte oproblema­tiskt. Det kan i själva verket bli exkluderande, till exempel genom att bli svår­begripligt eller utpekande.

Språkrådet firade i år den inter­nationella klarspråks­dagen med ett mycket spännande seminarium om inkluderande språk. Bland före­läsarna fanns språk­forskaren Lena Lind Palicki som skriver på en bok om just inkluderande språk.

Hon menade att inkludering ofta för­enklas till att handla om listor på ord som inte ska användas och vilka ord som ska ersätta dem: som att vi ska använda riksdags­ledamot, forskare och tales­person istället för riksdags­man, vetenskaps­man och talesman.

Fördelen med listorna är att de ofta är ett resultat av en före­gående diskussion om språk­användning. Men de är också problema­tiska, till exempel genom att de är kontext­lösa trots att språk alltid används i ett sammanhang.

Till exempel är det stor skillnad på fack­språk och allmän­språk – i fack­språket finns det ofta behov av att slå fast en tydlig definition av ett begrepp, medan vi i allmän­språket kan vara vagare och använda flera olika ord.

Ett annat problem är vem som bestämmer vad som är inklu­derande respek­tive exklude­rande. Bland de exempel Lena Lind Palicki tog upp vill jag nämna person-först-konstruk­tionen, ett uttrycks­sätt som fått starkt fäste i officiellt språk. Det innebär att man inte benämner en person med ett adjektiv, till exempel funktions­nedsatt, utan skriver att det är en person med funktions­nedsättning.

Avsikten är att för­ändra konnota­tionerna och göra funktions­nedsätt­ningen sekundär. Det brukar sägas att man inte är sin funktions­nedsätt­ning. Dock finns det ingen forsk­ning som visar på någon effekt av den här konstruk­tionen utan den bygger helt på antaganden. Det är också en otymplig konstruk­tion som gör texter mer tung­lästa och svår­begripl­iga och därmed exkluderande – jämför Hon är blind med Hon är en person med blindhet.

Men det kanske största problemet är vem som faktiskt efter­frågar den här konstruk­tionen. Experter gillar den, men det är långt ifrån alla av dem som för­väntas känna sig mer inkluderade av den som upp­skattar att kallas för person med något. I länk­listan nedan finns två exempel där en funktions­hindrad och en autist argumen­terar mot person-först-uttrycken. Lena Lind Palicki visade också att det inte har slagit igenom i starka grupper – de kallar sig fortfarande för döva, adoptiv­barn och Aspergare.

När man fokuserar så här på enstaka begrepp missar man dess­utom det som kanske är det allra viktigaste för om språket ska bli inkluderande: vilket per­spektiv vi har. Vem är aktör, vem vänder sig texten till, vem görs till offer eller förövare? Skriver vi Kvinnor sålde sex eller Män köpte sex? Vart tog bil­föraren vägen i den här formu­leringen: Bil krockade med cyklist?

Eller som i de över­satta texterna som jag korrektur­läser där jag brukar göra markeringar när per­spektivet känns exkluderande. Från vilket per­spektiv ser vi på världen när vi använder uttryck som Nya världen eller Fjärran östern? Kan man säga att européer upp­täckte en världs­del där ur­befolkningen bott i tusentals år?

Lär dig att skriva inkluderande

• Skriv texter som når fram – min webbkurs för dig som vill lära dig att skriva för din mottagare. Det är en steg-för-steg-utbildning där du lär dig hur du lägger upp ditt skrivande enligt en arbets­ordning som du kan använda för dina kommande texter.

Mer från mig om inkluderande språk

Fler inlägg

• Att skriva inkluderande – inlägg från 8 oktober 2014.
• Sänk kognitiva trösklar – inlägg från 17 december 2014.
• Att anpassa sig till mottagaren – inlägg från 17 januari 2018.
• Facktermer försvårar – eller förenklar – inlägg från 20 april, 2022.
• Branschjargong stärker gruppen – inlägg från 10 augusti 2022.
• Vems perspektiv väljer du? – inlägg från 19 april 2023.
• Terminologi och klarspråk – inlägg från 30 oktober 2019.

Snabba skrivtips från Evas skrivskola

• Alla snabba skrivtips om inkluderande språk.

Skrivbrevet från Evas skrivskola

• Inkludera dina läsare, nr 3/2016.
• Välj jämställda ord, nr 4/2016.

Läs mer om inkluderande språk

• Jag är autist och autism är ingen mutant­snigel som kryper in i örat på oskyldiga barn – vad autistiska barn verk­ligen önskar att du förstod – bloggaren Anarko­autism för­klarar varför hen anser sig vara autist, och i kommen­tarerna till hens inlägg på bloggen är det uppen­bart att hen inte är den enda som benämner sig själv som autist.
• Reglerna som gör oss ängsliga och kränkta – Jesper Sand­ström, som benämner sig själv som funktions­hindrad, skriver på Svenska Dag­bladets ledar­sida att han inte tycker att person-först-uttrycken bidrar till något gott utan krånglar till kommunikationen.
• Frågor och svar om funktions­nedsätt­ning och funktions­hinder, användning av begreppen – Social­styrelsen för­klarar sin terminologi, ett exempel på hur vissa begrepp får tydliga definitioner i fack­språket som inte upp­rätt­hålls lika strikt i allmän­språket. Tillagt 210920: sidan verkar inte finnas kvar, men på den här sidan en bit ner under Definitioner klar­gör Social­styrelsen hur man i fack­språket ger tydliga definitioner för begrepp som inte upp­rätt­hålls lika strikt i allmän­språket: Stöd inom funktionshindersområdet.
• Språkrådet ger råd i Fråge­lådan om hur man bör uttrycka sig om funktions­nedsätt­ningar, med lite mer tolerans och också reservation om att person först-uttryck inte alltid upp­skattas av dem som benämns: Funktions­nedsätt­ning, funktions­hinder eller funktions­variation – vad heter det och vilka person­benäm­ningar bör användas? respektive Heter det funktions­nedsatt och hörsel­skadad eller person med funktions­nedsättning, hörsel­skada osv.?