Inkluderande språk som blir exkluderande

Funktionsnedsättning

Enligt Socialstyrelsens terminologi visar den här bilden en person med funktionsnedsättning som stöter på funktionshinder i miljön. Själv kallar hon sig kanske funktionshindrad.

Inkludering är den senaste trenden i att skapa ett mer demokratiskt språk, men det är inte oproblematiskt. Ett inkluderande språk kan i själva verket bli exkluderande, till exempel genom att bli svårbegripligt eller utpekande.

Språkrådet firade i år den internationella klarspråksdagen med ett mycket spännande seminarium om inkluderande språk. Bland föreläsarna fanns språkforskaren Lena Lind Palicki som skriver på en bok om inkluderande språk.

Hon menade att inkludering ofta förenklas till att handla om listor på ord som inte ska användas och vilka ord som ska ersätta dem: som att vi ska använda riksdagsledamot, forskare och talesperson istället för riksdagsman, vetenskapsman och talesman.

Fördelen med listorna är att de ofta är ett resultat av en föregående diskussion om språkanvändning. Men de är också problematiska, till exempel genom att de är kontextlösa trots att språk alltid används i ett sammanhang. 

Till exempel är det stor skillnad på fackspråk och allmänspråk – i fackspråket finns det ofta behov av att slå fast en tydlig definition av ett begrepp, medan vi i allmänspråket kan vara vagare och använda flera olika ord.

Ett annat problem är vem som bestämmer vad som är inkluderande och exkluderande. Bland de exempel Lena Lind Palicki tog upp vill jag nämna person-först-konstruktionen, ett uttryckssätt som fått starkt fäste i officiellt språk. Det innebär att man inte benämner en person med ett adjektiv, till exempel funktionsnedsatt, utan skriver att det är en person med funktionsnedsättning.

Avsikten är att förändra konnotationerna och göra funktionsnedsättningen sekundär. Det brukar sägas att man inte är sin funktionsnedsättning. Dock finns det ingen forskning som visar på någon effekt av den här konstruktionen utan den bygger helt på antaganden. Det är också en otymplig konstruktion som gör texter mer tunglästa och svårbegripliga och därmed exkluderande – jämför ”Hon är blind” med ”Hon är en person med blindhet”.

Men det kanske största problemet är vem som faktiskt efterfrågar den här konstruktionen. Experter gillar den, men det är långt ifrån alla av dem som förväntas känna sig mer inkluderade av den som uppskattar att kallas för person med något. I länklistan nedan finns två exempel där en funktionshindrad och en autist argumenterar mot person-först-uttrycken. Lena Lind Palicki visade också att det inte har slagit igenom i starka grupper – de kallar sig fortfarande för döva, adoptivbarn och Aspergare.

När man fokuserar så här på enstaka begrepp missar man dessutom det som kanske är det allra viktigaste för om språket ska bli inkluderande: vilket perspektiv vi har. Vem är aktör, vem vänder sig texten till, vem görs till offer eller förövare? Skriver vi ”Kvinnor sålde sex” eller ”Män köpte sex”? Vart tog bilföraren vägen i den här formuleringen ”Bil krockade med cyklist”?

Eller som i de översatta texterna som jag korrekturläser där jag brukar göra markeringar när perspektivet känns exkluderande. Från vilket perspektiv ser vi på världen när vi använder uttryck som Nya världen eller Fjärran östern? Kan man säga att européer upptäckte en världsdel där urbefolkningen bott i tusentals år?

Tidigare inlägg om att skriva inkluderande

Läs mer om inkluderande språk

Permalänk till denna artikel: https://www.sahlstrom.info/spraknormer/inkluderande-sprak-som-blir-exkluderande/

Kommentera

Your email address will not be published.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.