Enligt Socialstyrelsens terminologi visar den här bilden en person med funktionsnedsättning som stöter på funktionshinder i miljön. Själv kallar hon sig kanske funktionshindrad.

Inkludering är den senaste trenden i att skapa ett mer demokratiskt språk, men det är inte oproblematiskt. Ett inkluderande språk kan i själva verket bli exkluderande, till exempel genom att bli svårbegripligt eller utpekande.

Språkrådet firade i år den internationella klarspråksdagen med ett mycket spännande seminarium om inkluderande språk. Bland föreläsarna fanns språkforskaren Lena Lind Palicki som skriver på en bok om inkluderande språk.

Hon menade att inkludering ofta förenklas till att handla om listor på ord som inte ska användas och vilka ord som ska ersätta dem: som att vi ska använda riksdagsledamot, forskare och talesperson istället för riksdagsman, vetenskapsman och talesman.

Fördelen med listorna är att de ofta är ett resultat av en föregående diskussion om språkanvändning. Men de är också problematiska, till exempel genom att de är kontextlösa trots att språk alltid används i ett sammanhang.

Till exempel är det stor skillnad på fackspråk och allmänspråk – i fackspråket finns det ofta behov av att slå fast en tydlig definition av ett begrepp, medan vi i allmänspråket kan vara vagare och använda flera olika ord.

Ett annat problem är vem som bestämmer vad som är inkluderande och exkluderande. Bland de exempel Lena Lind Palicki tog upp vill jag nämna person-först-konstruktionen, ett uttryckssätt som fått starkt fäste i officiellt språk. Det innebär att man inte benämner en person med ett adjektiv, till exempel funktionsnedsatt, utan skriver att det är en person med funktionsnedsättning.

Avsikten är att förändra konnotationerna och göra funktionsnedsättningen sekundär. Det brukar sägas att man inte är sin funktionsnedsättning. Dock finns det ingen forskning som visar på någon effekt av den här konstruktionen utan den bygger helt på antaganden. Det är också en otymplig konstruktion som gör texter mer tunglästa och svårbegripliga och därmed exkluderande – jämför ”Hon är blind” med ”Hon är en person med blindhet”.

Men det kanske största problemet är vem som faktiskt efterfrågar den här konstruktionen. Experter gillar den, men det är långt ifrån alla av dem som förväntas känna sig mer inkluderade av den som uppskattar att kallas för person med något. I länklistan nedan finns två exempel där en funktionshindrad och en autist argumenterar mot person-först-uttrycken. Lena Lind Palicki visade också att det inte har slagit igenom i starka grupper – de kallar sig fortfarande för döva, adoptivbarn och Aspergare.

När man fokuserar så här på enstaka begrepp missar man dessutom det som kanske är det allra viktigaste för om språket ska bli inkluderande: vilket perspektiv vi har. Vem är aktör, vem vänder sig texten till, vem görs till offer eller förövare? Skriver vi ”Kvinnor sålde sex” eller ”Män köpte sex”? Vart tog bilföraren vägen i den här formuleringen ”Bil krockade med cyklist”?

Eller som i de översatta texterna som jag korrekturläser där jag brukar göra markeringar när perspektivet känns exkluderande. Från vilket perspektiv ser vi på världen när vi använder uttryck som Nya världen eller Fjärran östern? Kan man säga att européer upptäckte en världsdel där urbefolkningen bott i tusentals år?

Fler inlägg

• Att skriva inkluderande – inlägg från 8 oktober 2014.
• Sänk kognitiva trösklar – inlägg från 17 december 2014.
• Att anpassa sig till mottagaren – inlägg från 17 januari 2018.
• Facktermer försvårar – eller förenklar – inlägg från 20 april, 2022.
• Branschjargong stärker gruppen – inlägg från 10 augusti 2022.
• Terminologi och klarspråk – inlägg från 30 oktober 2019.

Läs mer om inkluderande språk

• Jag är autist och autism är ingen mutantsnigel som kryper in i örat på oskyldiga barn – vad autistiska barn verkligen önskar att du förstod – bloggaren anarkoautism förklarar varför hen anser sig vara autist och i kommentarerna till hens inlägg på bloggen är det uppenbart att hen inte är den enda som benämner sig själv som autist.
• Reglerna som gör oss ängsliga och kränkta – Jesper Sandström, som benämner sig själv som funktionshindrad, skriver på Svenska Dagbladets ledarsida att han inte tycker att person-först-uttrycken bidrar till något gott utan krånglar till kommunikationen.
• Frågor och svar om funktionsnedsättning och funktionshinder, användning av begreppen – Socialstyrelsen förklarar sin terminologi, ett exempel på hur vissa begrepp får tydliga definitioner i fackspråket som inte upprätthålls lika strikt i allmänspråket. Tillagt 210920: sidan verkar inte finnas kvar, men på den här sidan en bit ner under Definitioner klargör Socialstyrelsen hur man i fackspråket ger tydliga definitioner för begrepp som inte upprätthålls lika strikt i allmänspråket: Stöd inom funktionshindersområdet.
• Språkrådet ger råd i Frågelådan om hur man bör uttrycka sig om funktionsnedsättningar, med lite mer tolerans och också reservation om att person först-uttryck inte alltid uppskattas av dem som benämns: frågorna Funktionsnedsättning, funktionshinder eller funktionsvariation – vad heter det och vilka personbenämningar bör användas? respektive Heter det funktionsnedsatt och hörselskadad eller person med funktionsnedsättning, hörselskada osv.?