Evas språkblogg

I min blogg ger jag dig skrivtips, ger råd om språknormer, funderar över språk och ord – i första hand svenska språket.

Ska adjektivet sluta med a eller e?

av | 1/8 2018 | Språknormer

könsneutralt

Det finns ingen tydlig enighet om vilken ändelse som betecknar kvinnligt, manligt eller könsneutralt.

Skriver du Bästa kund eller Bäste kund när du in­leder ett mejl till dina kunder? Vilken form ska du välja om du vill skriva köns­neutralt? Ja, känner du dig brydd är du inte ensam.

På årets Språk­forum, Språk­tidningens år­liga evene­mang, talade Maria Bylin från Språk­rådet om en under­sökning hon har gjort av adjek­tivisk a- och e-böjning, något som brukar kallas sexus­böjning.

Kanske visar det bara att jag är språk­nörd när jag kände att detta var så in­tressant att jag måste dyka på Maria Bylin i pausen för lite ytter­ligare dis­kussion, men det här är också ett av mina större pro­blem när jag korrektur­läser. Jag vet vad jag vill skriva när jag skriver egna texter, men när jag rättar någon annans text får jag inte peta för mycket i skri­bentens eget språk.

För egen del föl­jer jag regeln jag någon gång lärt mig att e-form är vikt åt indi­vider av man­ligt kön – den långe mannen – medan a-form används vid kvinn­ligt kön eller när könet är okänt – den långa kvinnan, den långa per­sonen. Van­ligt idag är också att använda a-formen genom­gående, till exempel i myndighets­texter, och det är dit jag strävar.

Men bland annat Maria Bylins under­sökning visar att form­erna inte an­vänds så här konse­kvent. Tidigare trodde man att varia­tionerna var regionalt be­tingade, men Maria Bylin har visat att varia­tionerna är spridda över landet. Inte verkar det ha funnits tyd­liga mönster tidigare heller. Tegnér be­skriver varia­tionen mellan -a och -e 1862, och samma varia­tion be­skrivs i en under­sökning av Tele­man på 1960-talet.

Många upp­lever idag de köns­specifika ändel­serna som otids­enliga, men vill man skriva köns­neutralt är pro­blemet att ingen av form­erna är en­tydigt köns­neutral. Alla tycker till exempel inte att a-formen kan an­vändas om män och en del an­ser att e-formen är den köns­neutrala.

Det finns också en norm­kritisk ut­maning i att an­vända -a genom­gående om man sam­tidigt anser att man bör be­nämna folk som de vill bli be­nämnda – en man kanske inte vill be­nämnas som den långa mannen.

Språk­rådets rekommen­dation är för­siktigt oklar om vilken form man ska använda, men pekar på att a-formen är den som upp­fattas som köns­neutral av de flesta och att e-formen inte bör an­vändas om kvinnor. Och inte oväntat är det här en av de van­lig­aste frågorna till Språk­rådet, med kopp­ling till att man vill skriva köns­neutralt.

– Men det är svårt att för­klara för folk, de lägger på innan man är fär­dig! sa Maria Bylin på Språk­forum.

Läs fler rapporter från språkkonferenser

Mer läs­ning om sexus­böjningen

 

 

2 Kommentarer

  1. Jag är fyrtiotalist och fick lära mig i skolan att böjningen e-
    ä maskilinum å a- femininum , solklart för mig !

    Svara
    • Det fick även jag som är 60-talist, men som Maria Bylins undersökning – och tidigare studier – visar är bruket tyvärr inte entydigt och har inte varit det heller. Personligen tycker jag att vi borde skippa e-formen helt, men eftersom jag korrekturläser andras texter behöver jag ta hänsyn till vad de skribenterna tycker.

      Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Annons:

Bloggkategorier

Bloggarkiv

Kommentarer

  • Du får gärna kommen­tera det jag skriver.
  • Jag granskar kommen­tar­erna innan de pub­li­ceras och tar bort kommen­tarer med inne­håll som inte håller sig till ämnet, mark­nads­för andras verk­sam­heter eller är kränk­ande, stöt­ande eller brottsliga.

Annons: