En bok för den som är intresserad av textproduktion, klarspråk och kommunikation.

Har myndighetsspråket blivit begripligare sedan början av 2000-talet? Hur blir en myndighetstext till? Och fungerar klarspråksråden i praktiken? Boken Myndigheterna har ordet har svaren.

Jag skrev redan för två år sedan om boken Myndigheterna har ordet: om kommunikation i skrift när den gavs ut, men då som en nyhetsblänkare. Nu när jag har läst boken kan jag konstatera att även om den är inriktad på myndighetstexter går det att överföra mycket till textproduktion i andra sammanhang.

Boken redovisar flera studier om arbetet med myndighetstexter, bland annat en fallstudie av Försäkringskassans textproduktion och en fallstudie om mottagarnas upplevelser av ett utskick från Skatteverket. Båda dessa ger mycket att fundera över för den som ansvarar för textproduktionen på myndigheter eller i andra verksamheter där man behöver få till en fungerande kommunikation utåt.

Sannolikt är det inte bara på Försäkringskassan som man har anställda som inte själva ser sig som skribenter trots att skrivande är en stor del av deras arbetsuppgifter. Eller bara Skatteverket som skickar ut utskick som rent språkligt borde vara begripliga men inte blir det eftersom texten inte stämmer in med mottagarens verklighet.

I ett av kapitlen jämförs myndighetstexter från 2001 respektive 2011, vilket visar både väntade och kanske lite mer överraskade tendenser. Språket går till exempel mot allt mer begriplighet men texterna blir samtidigt längre – trots klarspråksrådet om att skriva kort. Språket blir också mer intimiserat (till exempel du-tilltal) och mer multimodalt (med icke-verbala element, som grafik, bilder etc.)

Detta skapar nya problem och behov av att vidareutveckla klarspråksråden som till stor del handlar om textstruktur och textbindning. Ett exempel är hur man hittar myndighetens (eller företagets) ton om man använder du-tilltal men ändå vill vara formell. Ett annat är om multimodalitet alltid underlättar begripligheten eller om grafik kanske snarare försvårar för mottagaren att förstå budskapet.

Intressant är också att boken problematiserar klarspråksråden och visar att de kan vara ganska svåra att följa. Råden brukar formuleras kort och i en sådan form att man ska förstå dem även utan att ha läst språkvetenskap – men det innebär också att de inte blir så specifika och kan vara svåra att förstå just om man inte har språkvetenskaplig skolning.

Även den här boken är nog lättast att tillägna sig om man har åtminstone grundläggande språkvetenskapliga kunskaper, även om den vänder sig till alla som hanterar texter i sitt arbete och termer förklaras.

Länkar till mer information

• Myndigheterna har ordet – om kommunikation i skrift – bok av Catharina Nyström Höög, Hedda Söderlundh och Marie Sörlin.
• Ny forskningsrapport om myndighetstexter – inlägg från 18 april 2012.
• Klarspråk – Språkrådets sidor om klarspråk.