Varför säger vi preteritum idag istället för imperfekt? (Foto: Adobe Stock)
Hör du till dem som tycker att det du en gång lärde dig i mellanstadiet för alltid ska gälla, som att tempusformen för dåtid ska kallas imperfekt? Eller hänger du med i din tid och säger preteritum?
Själv började jag läsa svenska på Stockholms universitet 1992 och upptäckte till min förvåning att man inom språkvetenskapen inte längre sa imperfekt om verbets tempusform som uttrycker dåtid.
Hur länge man istället kallat den tempusformen för preteritum vet jag inte och har inte hittat något svar på, men i den grammatik vi använde då (Ebba Lindberg, Beskrivande svensk grammatik) som är tryckt 1992 står det i alla fall preteritum med imperfekt inom parentes. Och jag har inte helt tillförlitliga minnen av att vi läste äldre litteratur än så där preteritum användes.
1999 kom Svenska Akademiens grammatik ut, följd av den kortare och lite lättillgängligare Svenska Akademiens språklära 2003. Här samlades för första gångens vetandet om det svenska språket inom samma ram, och den grammatiska terminologin (som var under en hel del diskussion när jag läste svenska i början av 90-talet) fick en standard.
I verken används till exempel preteritum för det som förut kallades imperfekt, predikativ för det som tidigare kallades predikatsfyllnad och utrum för det som tidigare kallades reale, alltså n-genus.
I Språkläran finns det förklarat varför vi bör använda preteritum istället för imperfekt. Båda orden kommer från latin, preteritum betyder förfluten och imperfekt ofullbordad. Termen imperfekt passar bättre i tempussystem där man skiljer mellan fullbordad och ofullbordad handling i förfluten tid, till exempel latin, franska, italienska och spanska.
I svenskan gör vi inte denna åtskillnad och vill vi beskriva vårt språk i så lång utsträckning som möjligt med samma terminologi som används i andra språk är det bättre att använda preteritum.
Det verkar dock finnas ett svårförklarligt motstånd mot preteritum. En bloggare skrev till exempel 2011 att hennes tre barn som går i tre olika skolor aldrig hört talas om preteritum, den term hon lärde sig använda 1993 på universitetet.
Och det är ju verkligen märkligt. Att det finns sura konservativa som skriver på exempelvis Vetenskap och forsknings forum att man inte borde ändra det som fungerar bra är väl en sak, men nog borde väl ändå läroböcker och lärare följa med sin tid och använda den terminologi som använts av den svenska språkvetenskapen i åtminstone cirka 20 år?
Fler inlägg om tempusformer
- Spännande skriva i presens – inlägg från 22 mars 2023.
Snabba skrivtips från Evas skrivskola
Länkar om preteritum
- Vad menas med preteritum, predikativ och utrum, som förekommer i nya grammatikor? – fråga i Språkrådets Frågelåda.
- Hejdå imperfekt, välkommen preteritum – inlägg på bloggen Vara växa leva.
Wtf Preteritum???? – diskussionsinlägg på Forum för vetenskap och folkbildning.(avlänkat 230127, sidan verkar inte finnas kvar).- Språk förändras; verb är tidlösa samt Imperfekta termer förgås inte så lätt – språkkrönikor av Alexander Katourgi, översättare och doktorand i nordiska språk vid Lunds universitet.
Det finns ett motstånd för att när man lär barn så är det mycket lättare (då det finns en logik) att använda imperfekt och perfekt, som i sig är mycket lättare ord för barn att förstå, än preteritum och supinum, som säger ingenting. Sen är det ju en sanning med modifikation att imperfekt inte anger om handlingen är avslutad, medan perfekt gör det. Det är, å andra sidan, rätt mycket som är ”sanning med modifikation” när vi lär barn. Så personligen tycker jag att det är en försämring.
Vad menar du med att preteritum och supinum inte säger något för barn? Jag hade inga problem att lära mig tempusformerna som barn, jag läste också engelska, tyska, franska och latin i grundskolan och gymnasiet också och lärde mig benämningarna för tempusformerna på de språken också. Och man har inte gjort någon förändring av formerna i den svenska grammatiken, vi böjer våra verb på samma sätt. Vi bara benämner verbets dåtidsform med samma term som man använder på andra språk för det tempuset. Det har som sagt varit standard sen 1999, och bland språkvetare var det vedertaget i början av 1990-talet. Det var ju en del år sen jag skrev det här inlägget, och idag verkar motståndet ha lagt sig – i alla fall har mina barn inte lärt sig något annat än preteritum i skolan.
Är född 1944 så jag har aldrig lärt de nya uttrycken. Tack för dem! Men vad heter nu pluskvamperfekt? Och ang. olika genus: heter det fortf. neutrum?
Tacksam för svar!
Pluskvamperfekt heter fortfarande pluskvamperfekt. Det är bara imperfekt som ändrats till preteritum av verbets tempusformer.
Genus nöjer man sig med två numera: neutrum och utrum. Neutrum eller t-genus är de ord som böjs t (bordet) medan utrum eller n-genus är de ord som böjs med n (flickan, stolen).