Presens uttrycker inte bara nutid utan kan även användas för både dåtid och framtid. (Foto: Adobe Stock)
Att skriva i presens kan vara ett sätt att beskriva nuet. Men också vad som ska hända eller vad som har hänt. Eller så är det en signal om att tempot höjs och dramatiken ökar.
När du lärde dig tempusformerna, verbets tidsformer, i skolan fick du antagligen en förenklad förklaring om att presens används för nutid, preteritum för dåtid och futurum för framtid.
Men i svenska uttrycker vi ofta framtid med verbets presensform, till exempel: Jag skriver färdigt blogginlägget imorgon.
Det är också vanligt att vi berättar om sådant som hänt, både på riktigt och fiktivt, i så kallat historiskt presens: Abba slår igenom när gruppen vinner Melodifestivalen 1974.
Så hur ska du veta när du ska använda vilket tempus?
Ja, när du känner att meningarna börjar bli klumpiga kan du kolla om du överanvänder futurumformerna, ska respektive kommer att, istället för presens som ofta blir smidigare. Och mer naturligt i svenska – jag hittar ofta lite för många kommer att i översatta texter.
Det här exempel skrevs dock på svenska från början, men i korrläsningen snyggade jag till meningen:
Före korr: Om man däremot sätter upp hinder för människors vilja att gynna egenintresset så kommer det att uppstå problem i ekonomin och företagen kommer inte att växa och därmed drabbas hela samhället.
Efter korr: Om man däremot sätter upp hinder för människors vilja att gynna egenintresset uppstår problem i ekonomin, företagen växer inte och hela samhället drabbas därmed.
Men när ska du skriva i presens fast du berättar om något som hänt? Ja, det är delvis styrt av genren. Reportage brukar till exempel alltid vara skrivna i presens medan nyhetsartiklar oftast skrivs i preteritum. Poliser återberättar gärna i presens, liksom personer som intervjuas om dramatiska händelser.
Sakprosa är oftast skriven i preteritum om det handlar om att redogöra för sådant som har hänt. Skönlitteratur är varierande och kan lika gärna skrivas i presens som i preteritum.
Ofta behöver du alltså bara följa det som är praxis för genren, medan du i ibland behöver göra ett aktivt val. Det viktiga är att du håller dig till samma tempus när du väl har gjort valet.
Om det inte är så att du vill växla till historiskt presens ibland.
Det här är ett stilgrepp som innebär att du skriver berättelsen i preteritum, men när historien blir mer dramatisk byter du till presens för att höja tempot – precis som vi gör när vi talar och ska berätta om något dramatiskt. När dramatiken minskar återgår du till preteritum där det känns naturligt.
Men fortfarande gäller regeln om att vara konsekvent. Ett vanligt fel när jag korrekturläser är att skribenten försöker använda historiskt presens men inte klarar av att hålla sig till det utan det blir istället en blandning av presens och preteritum:
Två till tre familjer gräver ett slags dike som täcks med gräs. När det var fullt fyllde man igen det och grävde ett nytt någon annanstans. När man hade besökt toaletten kliver man alltid i dammen för att tvätta sig, men bara med vänster hand. Höger hand äter man med.
I just det här exemplet är det dessutom inte särskilt motiverat att använda sig av historiskt presens – spara det till när du verkligen har anledning att höja tempot.
Och undvik det om du inte är helt säker på vad du gör.
Mer från mig om att skriva i presens
Fler inlägg
- Varför preteritum? – kanske du fick lära dig i skolan att kalla dåtidsformen för imperfekt, men här får du veta varför vi använder benämningen preteritum idag.
Snabba skrivtips från Evas skrivskola
Skrivbrevet från Evas skrivskola
Andra länkar om historiskt presens
- Wikipedias artikel om historiskt presens.
- Varför skriver polisen i historiskt presens? – avsnitt av Sveriges Radios Språket.
- Vad menas med preteritum, predikativ och utrum, som förekommer i nya grammatikor? – fråga i Språkrådets Frågelåda.
- Så talar vi om tiden – Språket i P1 tar upp bland annat historiskt presens.
0 kommentarer