Ett tecken på språkslarv och okunskap eller ett exempel på stilistisk skicklighet? Ja, satsradningen illustrerar svårigheterna med att ställa upp fasta skrivregler.
Skoleleven får röd bock för att ha skrivit två huvudsatser utan bindeord i samma mening, romanförfattaren hyllas för sin stilsäkra asyndes. Men de har båda skrivit en så kallad satsradning (liksom jag just gjorde).
Satsradning är ett typiskt exempel på sådant man brukar få lära sig i skolan att man inte får skriva fast det inte är felaktigt. Andra exempel är att aldrig börja en mening med och eller att skriva ofullständiga meningar – liksom satsradning är det inte felaktigt men kan vara olämpligt. Särskilt om det överanvänds.
Men alla dessa meningstyper används av skribenter som anses skickliga och stilsäkra utan att någon har åsikter om det. Satsradningen anses till exempel ha förts in i den svenska litteraturen genom författare som August Strindberg, Selma Lagerlöf och Hjalmar Gullberg.
Att svensklärare gärna sätter upp exakta regler om att man måste följa grundreglerna för meningsbyggnad beror antagligen på att det är först när du har grundreglerna helt klart för dig som du klarar av att bryta mot dem. Skriver du satsradningar för att du inte förstår hur en grafisk mening bör vara uppbyggd blir det sällan bra.
Dessutom passar satsradningar bättre i vissa sammanhang än andra, vilket kräver genrekunskap av skribenten. En undersökning som Olle Josephson, professor i nordiska språk, gjorde för några år sedan visar att satsradningar används mer i personliga texter. De passar alltså bättre i skönlitteratur eller en krönika än i en saklig rapport eller en nyhetsartikel.
Förutom att satsradningen ska passa in i genren bör dess andra huvudsats på något vis förklara, precisera eller modifiera den första. Till exempel kan det passa att satsrada i en mening som denna: Han sprang fort i skogen, han var rädd för mörkret. Mindre bra blir det i en mening som: På fredagar dukas delikatesser upp i butiken, nu på sommaren flyttar också många ut på uteserveringen.
Flera satsradningar på varandra blir oftast inte bra: Många låter den kunniga personalen ta hand om planeringen av vad som ska finnas på bordet, sillen är viktig, den är en del av vår matkultur, det är inget snack om det.
Undvik också satsradning när innehållet i satserna eller deras form skiljer sig mycket. Och framför allt, undvik att skriva satsradningar ofta. Jag stöter ofta på överanvändning av satsradningar när jag korrekturläser och använder du ett stilistiskt grepp för ofta tappar det sin effekt.
Dessutom blir texten lätt stolpig och osammanhängande eftersom satsradning innebär att man utelämnar bindeordet. Och bindeord är viktiga just för att skapa sammanhang och flyt i texten.
Fler inlägg
- Vanliga korrekturfel – inlägg från 3 maj 2017.
- Kommatering – att hantera kommatecken – inlägg från 30 november 2016.
Mer läsning om satsradning
- Språkriktighetsboken – på sidorna 331–334 diskuteras satsradningar och när det är lämpligt respektive olämpligt att använda dem.
- Är det korrekt att skriva två huvudsatser på varandra inom samma mening: Vi vet inte när bron blir klar, någon tidsplan har inte presenterats? – fråga i Språkrådets Frågelådan med efterföljande rekommendation.
- Satsradning – artikel från Språktidningen av Olle Josephson, professor i nordiska språk vid Stockholms universitet.
- Binär språkvård – artikel av Lars Melin, docent i svenska vid Stockholms universitet, om styckemarkering, satsradningar och särskrivningar.
Stilistiskt, satsradningar generellt sett hackar sönder texten, jag slutar som regel läsa texter, som staplar satsradning på satsradning, fenomenet har alltid förekommit, men man borde vara mycket sparsam med dessa saker. Stilistiskt, eller hur?