Förändras en texts innehåll beroende på mediet den publiceras i? Är det vi gör via en skärm alltid lite sämre? Under våren har debatten rasat om skärmtid.

För några veckor sedan satt jag på tunnelbanan när två kvinnor – med lätt himlande ögon – konstaterade att alla runt dem var försjunkna i sina mobiler till skillnad från förr när folk läste pocketböcker på tunnelbanan.

Jag funderade på om jag skulle upplysa dem om att det var just det jag gjorde, läste en pocketbok. Finlitteratur dessutom, eftersom jag gett mig själv ett litet projekt att läsa mig igenom Kerstin Ekmans författarskap. Fast boken fanns i min mobil (lättare att få ner i en ficka än de flesta pocketböcker!).

[pullquote align=”left|center|right” textalign=”left|center|right” width=”30%”]”Moralistiska känsloutbrott har förekommit vid alla stora teknikskiften.”[/pullquote]

Hela förutsättningen för det projektet är dessutom att nästan alla Kerstin Ekmans böcker finns att låna i e-pub-format på Stockholms stadsbibliotek. Beställa böcker och springa till biblioteket har jag nog av i mina studier. Dessutom hade jag nog inte kommit på idén ens om jag inte hade upptäckt alla e-böckerna i bibliotekskatalogen.

Att kvinnorna på tunnelbanan inte ens tänkte på att det kanske var fler runt dem som läste böcker än vad det hade varit tio år tidigare anknyter till vårens heta debatt om barns skärmtid. Den utlöstes av att den pensionerade barnläkaren Hugo Lagercrantz uttalade sig i radio om att barns skärmtittande bör begränsas rejält, och helt för barn under två år.

Även Hugo Lagercrantz har nämligen svårt att skilja på medium och innehåll. Två av Lagercrantz stora argument mot skärmanvändning är att barnen blir närsynta och feta – vilket de ju lika gärna kan bli om de sitter stilla långa stunder och läser text tryckt på ett papper. Fast då får de den positiva benämningen bokslukare.

Ett annat misstag som han och andra debattörer gör är att de inte ser de stora gråzonerna som finns mellan att bara leka med kottar och att sitta försjunken framför en skärm dygnet runt. Eller att skärmanvändande idag ofta innebär annat än passivt stirrande.

Detta var just vad många debattörer lyfte fram, att det är förlegat att prata om skärmtid i en tid när väldigt mycket av det vi gör går via en skärm. Och att moralistiska känsloutbrott har förekommit vid alla stora teknikskiften. Missa inte Sydsvenskans otroligt roliga grafik (länk nedan) över vad som orsakat moralpanik genom decennierna och vad lösningen alltid har varit – hopp och lek ute.

Sen kan man fundera över när textens innehåll ska ses som det avgörande för textens kvalitet, istället för mediet texten är publicerad i.

Länkar om vårens debatt om barns skärmtid

• Barnläkare oroas av barns skärmtid – inslag i Sveriges Radios nyhetsprogram Ekot.
• Varning för barn – Sydsvenskan gör en historisk genomgång från 40-talet till 00-talet genom moralpanikens land, med en rolig grafik som visar att lösningen på alla hemskheter alltid har varit hopp och lek ute.
• #skärmtid – Elza Dunkels, docent i pedagogik vid Umeå universitet, sammanfattar debatten om skärmtid på sin forskningsblogg, med många länkar till andras inlägg.
• Johan Norberg varnar för farliga bibliotek – Johan Norberg skriver i Expressen om hur debatten hade kunnat låta om böckerna kommit efter surfplattorna.
• Släpp barnen fria framför skärmen – Jan Gulliksen, professor på KTH och ordförande i Digitaliseringskommissionen, ifrågasätter vuxenvärldens begränsningar av barns skärmtid.