Symposiet Maupertuis 290 inleddes med intressanta föredrag på Grand Hotel Mustaparta i Torneå under hela fredagen och halva lördagen. Jag bor på ett Airbnb alldeles i närheten, vilket visade sig vara vid den plats där Anders Hellant, expeditionens tornedalska tolk, hade sin gård (för på 1700-talet bodde Torneås borgare i gårdar).
Stadens gatunät är inte riktigt detsamma som på 1700-talet, men det finns en minnesplakett där Anders Hellant hade sitt observatorium.
Lördag eftermiddag åkte vi sedan med buss ut på exkursioner till fyra av mätpunkterna varav jag inte hade varit på tre av dem tidigare.
Först ut var Huitaperi, vars namn är en förfinskning av Vita berg, eller möjligen Vita bär – berget är inte särskilt vitt men det växer vita lingon på det. Det är annars ett typiskt tornedalskt berg: vackert med typisk istidsformad natur, lättbestiget och med fantastisk utsikt.
Efter Huitaperi åkte vi till Aavasaksa där det går bilväg ända upp till toppen. Aavasaksa är ett mycket speciellt berg som sägs vara Finlands första turistattraktion. Här var midsommarfirandet mycket stort under en period eftersom man ser midnattssolen väldigt väl från berget. Det finns dansbana, restaurang, en jaktstuga byggd till en rysk tsar som aldrig såg den, hotell, slalombacke – och fantastisk utsikt förstås!
Det finns dessutom ett utsiktstorn som står rakt ovanpå det kryss som utmärkte den numera världsarvsklassade mätpunkten för Struves meridianbåge. Jag vet inte riktigt hur man tänkte på 1960-talet när man byggde tornet … men man ser långt från tornet och med den experthjälp vi fick av Ari Korteniemi kunde vi lokalisera de andra mätpunkter Aavasaksa hänger ihop med.
Symposiet var gratis, men man fick betala mat och logi själv. De flesta bodde på Aavasaksa under natten, men några av oss bodde i svenska Övertorneå, Matarengi. Jag hade bokat det billigaste jag hittade, ett Airbnb som verkade ha varit en bank med tanke på två kassavalvsdörrar. Lite märkligt, men helt okej för en natt.
Dagen efter åkte vi till Niemivaara. 1736 fanns det inga vägar till berget och expeditionen tog sig dit med stor möda – ändå blev Maupertuis hänförd av Niemivaaras skönhet och skrev så poetiskt om berget i sin reseberättelse att det blev vida känt i den europeiska eliten.
Idag går en skogsbilväg fram till bergets fot så det är lättare att ta sig dit, även om vi satt fulla av beundran för vår busschaufför som skickligt rattade en jättelik turistbuss på en väg vi hade känt oss tveksamma att köra bil på.
Men även 290 år senare är det värt mödan. Jag blev lika hänförd som Maupertuis av den speciella naturen. Ari Korteniemi pekade även här ut de andra mätpunkterna som man ser från Niemivaara, och det mest spännande tyckte jag var att se ändå bort till triangelkedjans nordligaste mätpunkt Kittisvaara 26 kilometer bort – här hade expeditionen tur att det blev en så långt siktlinje precis mellan flera andra berg.
Från Niemivaara åkte vi till Pello för lunch, och körde förbi den plats där gården Korteniemi låg. På 1700-talet bestod Pello av tre gårdar, och Korteniemi var ett känt gästgiveri där expeditionen bodde i flera omgångar.
Det finns tyvärr ingenting kvar av gården idag för finska Pello hörde till de hårt drabbade orter som brändes ner helt av tyskarna 1944, men det finns efterlevande släktingar som bor i det bostadsområde som nu ligger där. Bland annat Maupertuis-stiftelsens ordförande Veli-Markku Korteniemi.
Efter lunch i Pello besökte vi Kittisvaara som ligger precis i närheten. Det är ett litet berg, med ett monument över expeditionen i form av en pyramid. Den troliga platsen för mätpunkten ligger en liten bit ifrån.
På vägen ner mot Övertorneå stannade vi för fika på Kattilakoskis svenska sida. Koski är finska för fors, och det här är en av alla de forsar där expeditionsmedlemmarna fick kliva ur båtarna de färdades med. För det var på älven man tog sig fram på 1700-talet.
Idag finns det en rastplats vid forsen, men en restaurang med mycket fin utsikt. På 1700-talet gick polcirkeln vid Kattilakoski, men den flyttar sig så idag ligger den lite längre norrut i Juoksengi.
Det var meningen att vi skulle avsluta med ett besök i Övertorneås kyrka, men på grund av ett missförstånd var den inte upplåst så vi kom tyvärr inte in. Det är en vacker träkyrka som var precis nybyggd när Maupertuis expedition kom dit, men klocktornet byggdes först några år senare.
Sedan återvände vi till Torneå. Jag har varit kvar här sen dess och har gjort egna utflykter, men det berättar jag om i ett kommande inlägg.
Här kan du läsa mer om Maupertuis-stiftelsen och symposiet Maupertuis 290:
0 kommentarer