Artiklar
Tidigare publicerade texterHär kan du läsa artiklar om Tornedalen av mig som har publicerats i tidningar – än så länge är det en, men jag hoppas på fler.
- Rundtur i Tornedalen – publicerad i Upplev Sverige, en bilaga till Aftonbladet, i april 2026.
Från Evas språkblogg
På min språkblogg skriver jag bland annat om ord kopplade till årstiderna, och flea av dem anknyter till gradmätningarna i Tornedalen. Här länkar jag därför till dem, med förklaringar om hur de kan kopplas till min kommande boks innehåll.
Eftersom jag hittills mest har läst in mig på den första expeditionen är det främst reseberättelser och böcker om den jag hänvisar till här, samt lite senare reseberättelser. På sidan Källförteckning finns fullständiga referenser.
Mygg
De reseberättelser jag hittills har hunnit läsa är väldigt positiva trots de stora vedermödor det innebar att resa i Tornedalen på 1700-talet, för att inte tala om att sätta upp ett trianguleringsnätverk på bergstopparna. Men det finns en sak författarna samstämmigt klagar på: mygg, i alla dess former.
Outhier är i sin Journal ständigt förtjust över allt han upplever i Sverige och han uthärdar det slitsamma fältarbetet med jämnmod – förutom myggen. Här är ett exempel, från berget Pullinki där inte ens de tuffa soldaterna står ut. Expeditionen hade fått några indelta soldater som bärhjälp, och Outhier nämner flera gånger hur starka, ihärdiga och tålmodiga dessa är. Med finnar avses här finsktalande tornedalingar, hela Tornedalen ingick i landskapet Västerbotten som då även omfattade det vi idag benämnar Norrbotten.
Detta berg är också det högsta av dem vi besteg och utan jämförelse det, där det är mest mygg och småflugor. Vi led otroligt av dessa insekter. Inte ens våra finnar, soldater vid Västerbottens regemente, lika tappra som outtröttliga, okänsliga för vedervärdigheter och dåligt väder, kunde stå ut därmed: de blev tvungna att stryka tjära i ansiktet. Den betjänt vi fått av ambassadören, en stark och robust person, fick huvudet oerhört uppsvällt av myggbett. Herr le Monnier hade också mycket svårt att uthärda denna ständiga plåga, och hans hälsa kom alldeles i olag.
Kalendrar
Vi har en mycket lång tradition av att använda kalendrar, men eftersom jorden inte passerar runt solen på ett jämnt antal dygn tog det lång tid innan vi fick till en fungerande kalender för en årstidsbunden tideräkning. 1736 hade Frankrike gått över till den gregorianska kalendern, den vi använder idag, medan Sverige fram till 1753 använde den julianska – i Sverige benämndes kalendrarna som gamla och nya stilen.
Fransmännen använde inte oväntat den julianska kalendern för sina reseberättelser, och abbé Outhier är påtagligt störd över att svenskarna firar de kyrkliga högtiderna på vad som för honom känns som helt felaktiga datum:
Protestanterna i Sverige har inte genomfört påven Gregorius XIII:s kalenderreform. De firar påsk mot reglerna inte bara vid den andra fullmånen efter vårdagjämningen utan till och med på den andra söndagen efter denna andra fullmåne.
Det blev ibland förvirrande för de franska resenärererna, till exempel under resan från Stockholm till Torneå:
Eftersom alla de rörliga kyrkliga högtiderna i detta land är framflyttade fyra veckor, var denna dag Kristi himmelsfärdsdag, och vi kunde inte få några hästar förrän klockan 1.
Eftersom man behövde anpassa sig till att utnyttja dagar med god sikt hände det under expeditionen att man arbetade på dagar som var söndagar enligt gamla stilen, och Anders Hellant dömdes av häradshövdingen till böter för sabbatsbrott för detta. Erik Tobé berättar i Fransysk visit i Tornedalen 1736–1737 att Hellant nämner detta i ett brev långt senare, men det framkommer inte om övriga svenskar som Celsius och lokalborna som hjälpte expeditionen också åtalades för sabbatsbrott.
De olika kalendrarna är även förvirrande för oss idag eftersom översättningen från 1982 av Réginald Outhiers Journal från en resa i Norden följer den gregorianska kalendern som han själv använde, medan Hellants översättning från 1738 av Maupertuis Jordens figur följer den gamla stilen, som Hellant förklarar i sitt förord:
Even så brukas här den gamla stylen, i stället för den nya, som H. Auctorn betient sig af.
Det var antagligen ett lika naturligt val för honom som att räkna om de franska måtten till svenska, i en tid utan internationella standarder, och Anders Celsius följde också den gamla stilen när han antecknade i sin vinkelbok.
Skidor
Skidor var något okänt för 1700-talets fransmän. Maupertuis nämner skidor som ett av två sätt att ta sig upp på ett snöigt berg:
… den ena är at gå på skidor, eller rettare sagt halka uppå tvenne smala bräder af fyra alnars längd, som Finnar och Lappar bruka, på det de ej må sjunka ner uti snön, ett sätt at gå som behöfver en long övning …
Outhier berättar flera gånger om skidåkare, och det är uppenbart att han aldrig sett något liknande tidigare, men sin vana trogen beskriver han noggrant sin upptäckt:
Många av de bönder som kom till staden hade under fötterna brädor som var 4–5 tum breda och 8 fot långa. De använder dessa hela vintern vid jakt och för att färdas på snön, där det inte är någon banad väg. Dessa ”skor” är också till stor nytta för dem under snösmältningen för färd på isen: de hindrar att isen, som nu på många ställen är i smältande, ger vika under deras fötter. Ibland, i synnerhet i skogen använder man brädor av endast 6 fots längd.
Pulkor
Det andra sättet att ta sig upp på ett snöigt berg utöver skidor var enligt Maupertuis att åka pulka efter renar, vilket är det sätt han och Outhier väljer när de ska ta sig upp på Aavasaksa för att komplettera en försummad detalj i mätningen från mätpunkten där – ett äventyr som bjöd på en läskigt hisnande nedfärd. Han beskriver pulkan noga:
Dessa creatur kunna allenast draga en mycket liten släda eller båt, hvaruti hälften af en menniskias kropp knapt får rum. At denna båten, som är giord at segla med igenom snön, måtte så mycket mindre hindras af snön, som han bör klyfva med stammen, och hvarpå han måtte halka fram; så har man gjort på honom, lika som på andra båtar som brukas i siön, en hvasser framstam, och derunder en smal köl, hvarpå han rullar, och som giör at den altjemt skulle fara öfverenda, om icke den som sitter der uti vore nog aktsam at holla jemvikten.
Under vintern gav sig Maupertuis och Anders Celsius även ut på en egen utflykt till en sten med märkliga tecken norr om Kengis bruk då de till stora delar färdades i pulka (resan beskrivs inte i Jordens figur utan i en egen bok som inte finns översatt till svenska men Erik Tobé har skrivit en artikel om den). Tillbaka i Paris använde Maupertuis gärna den bild Outhier skapade av honom i pulka utför Aavasaksa.
Réginald Outhiers bild av hur Maupertuis åker pulka efter ren utför Aavasaksa.
