Så formades Torneälven
Torneälven är cirka 52 mil lång vilket gör den till Sveriges längsta och i medelvattenföring näst största älv efter Lule älv. Eftersom den är oreglerad är den Europas största fritt flödande älv. Den börjar som små bäckar i fjällen mellan Sverige och Norge som rinner ner till Torne träsk. Från sjön fortsätter älven i en sydöstlig riktning mot Pajala där den förenas med Muonioälven och viker av söderut. Härifrån utgör Torneälven gränsen mellan Sverige och Finland.

Sidans innehåll
Infografiken på denna sida är AI-genererad.
Sediment forslas från norr
Liksom Tornedalens berg formades Torneälven av istiden och den efterföljande landhöjningen. Vattenflödena från den smältande isen transporterade stora mängder sand, grus och sten som skapade stora sedimentlager i dalen. I de norra delarna är lutningen brant och sedimenten kunde transporteras långt.
Älven omformas
Längre söderut minskar lutningen – inte minst på grund av landhöjningen. När vattnets strömmar tappade i kraft längre söderut föll sand och grus till botten i älvfåran. Det bildades sand- och grusbankar som älvens huvudfåra delade upp sig runt. En del av bankarna blev stabila och blev öar med vegetation.
Detta är en pågående process. I den oreglerade Torneälven ökar vattenföringen kraftigt vid snösmältningen, och vårfloden för med sig nytt sediment som omformar fåror och bankar.
En flätad älv
En älv som delar upp sig på det här viset i ett nätverk av parallella eller förgrenade kanaler kallas för en flätad älv. Den nedre delen av Torne älv är en väldigt typisk flätad älv: älven är bred med många öar och grenar, och älvlandskapet är i ständig förändringar.
Detta gör att gränsen mellan Sverige och Finland behöver justeras kontinuerligt. Vid 1809 års fredsavtal med Ryssland då gränsen drogs genom Tornedalen bestämdes det att den skulle följa Torneälvens djupfåra. Vart 25:e år mäter man var djupfåran går och flyttar gränsen efter de ändringar som har skett.
I en älv av det här slaget kan det uppstå en gaffelformad delning, en bifurkation, där vattnet delas i två eller flera fåror. De separata fårorna kan flyta samman längre nedströms, eller så tar den ena fåran en helt annan väg – som vid Junosuando där en bifurkation leder över hälften av Torneälvens vatten via Tärendöälven ner i Kalixälven. Tärendöälven är världens näst största bifurkation.
Suveränitetsholmarna
Vid freden i Fredrikshamn 1809 drogs gränsen mellan Sverige och Finland längs med Torne, Muonio och Könkämä älvar. I dessa flätade älvar finns det 45 låglänta holmar som tornedalingarna använde för bete och höskörd, i några fall även för jakt av småvilt.
De som skrev fredstraktaten hade ingen koll på hur tornedalingarna levde utan bestämde att gränsen skulle följa älvarnas djupfåra. Men tornedalingarna fortsatte att utnyttja sina holmar, oavsett vilken sida av gränsen de hamnade på.
Gränskommissionerna kom 1823 fram till att 15 av holmarna på den finska sidan hade svenska ägare, och 36 holmar på den svenska hade finska ägare. Och man slog fast att ägarna hade bara rätt till marken på holmarna, men inte till fiskevattnet. Denna unika lösning kallas för suveränitetsholmarna.
Eftersom djupfåran ibland flyttar sig görs en översyn av gränsen vart 25:e år. Vid översynen 1981 tappade 2 svenska och 4 finska holmar sin suveränitet eftersom de efter den nya gränsdragningen befann sig i rätt land.


