Så började det

Det är september när det är som allra bäst, med sol och gulnande löv i gnistrande klar luft, och jag har äntligen nått fram till världsarvet Struves meridianbåge.

Min vecka i Tornedalen inleddes med gråa moln och häftiga regnskurar. Jag planerade mina aktiviteter efter väderleksrapporterna och fick in besök vid två mätpunkter: Torneås två kyrktorn. Igår när vädret blev strålande vackert tog jag ytterligare två mätpunkter, på vackra berg längs med Torneälven, samt baslinjens södra ände.

Men mätpunkten på Perävaaras topp har känts så svåråtkomlig. När jag rekade vid parkeringen låg halva världsarvsskylten på marken och skogsbilvägen som tar en närmare inleddes med en varningsskylt om att den inte alltid är farbar – vilket flera Google-recensioner också hävdade. Men idag när jag till sist gav mig i kast med att ta mig till Perävaara efter att ha fått positivare tongångar från lokalbor går allt så lätt.

Dessutom är det en sådan dag då man verkligen njuter av att få vara i skogen. Höstfärgerna sprakar, den lilla sjön Iso Nuottajärvis spegelblanka yta krusas endast av två sångsvanar, en sorgmantel fladdrar förbi mig. Jag har valt att springa från bilen, men den sista smala stigen är för stenig – Perävaara verkar bestå av rullsten. Men det är ett snällt berg att bestiga, jag har knappt märkt av stigningen. Nu balanserar jag på ruttnade spänger över ett klapperstensfält på bergets platta topp och har knappt kommit över det när jag ser stolpen som utmärker mätpunkten. En skylt pekar mot Nekrasvika och ekvatorn åt ena hållet, Hammerfest och Nordpolen åt andra.

Det är så sagolikt vackert här att känslorna verkligen drabbar mig. Det känns som en gåva att få stå här denna strålande septemberdag i den fridfullt tysta skogen.

Jag fotograferar stolpen och ett stenröse som ligger precis bredvid och börjar leta efter krysset i berget som expeditionen gjorde. Hittar det inte. Tycker att det är märkligt att man gjort sig besväret att sätta upp en fin stolpe men inte märkt ut det kvarvarande beviset på expeditionens närvaro. Jag tar fram mobilen och tittar på Länsstyrelsens bild. Försöket leta på de berghällar som ser ut som på bilden. Kollar Google-recensionerna igen. Några har skrivit utförligt om hur man hittar krysset, men det hjälper inte när jag tittar åt fel håll. Till sist leder en annan av recensionerna mig till rätt stenhäll och jag inser att de små stenar som ligger upplagda på den markerar krysset. För det är bara kanske högst en decimeter. Jag som letat efter ett kryss på kanske 30–40 centimeter.

Men det är fint att se det. Det får mig att känna historiens vingslag.

Jag tror att det är här jag inser att jag måste skriva en bok. Min tanke har varit att försöka hitta en tidning som är intresserad av en artikel om gradmätningarna i Tornedalen, men det jag vill göra ryms inte i en så kort text.

Den första gradmätningen i Tornedalen 1736–1737 blev vida känd och omtalad, bland annat på grund av reseberättelserna och att några av expeditionsmedlemmarna var kändisar i dåtidens akademiska värld. Men den lämnade inga fysiska spår efter sig. Siktmärkena gjordes av trästockar, platsen för dem märktes oftast ut av expeditionen med yxhugg i kringliggande träd. Arbetet med Struves meridianbåge gjordes av en mängd olika personer längs med meridianbågen och vid några av mätpunkterna finns det ett fysiskt spår i form av ett kryss i sten eller ett blyfyllt hål. Men det skrevs inga personliga reseberättelser om den.

Jag vill veta mer om människorna som kom hit och mätte upp jordens form så att det gick att navigera rätt och göra kartor som stämmer med verkligheten. Jag vill veta mer om människorna som tog emot dem, 1700- och 1800-talets tornedalingar som verkar ha varit hjälpsamma och nyfikna på de långväga besökarna. Och jag vill veta mer om hur mätpunkterna lyckades hamna på platser med så höga natur- eller kulturvärden.

Det är därför jag nu jobbar med att skriva en populärvetenskaplig reportagebok, där jag följer i spåren av gradmätningarna och ser på vilket sätt de fortfarande spelar roll i dagens Tornedalen, utöver de enstaka kryss och minnesmärken som finns. Projektet är min egen idé och jag genomför det på egen hand. Jag har sökt några stipendier och har fått ett beviljat, från Helge Ax:son Johnsons stiftelse, som hjälper mig en bit på vägen, i första hand att resa till Tornedalen. Men arbetet med boken sker vid sidan av min vanliga verksamhet, så jag räknar med att det kommer att ta tid innan det är dags för publicering. Därför har jag satt upp de här webbsidorna för att berätta om processen med boken och allt det intressanta jag vill skriva om.

Så här kan du läsa om varför det är viktigt att veta jordens form, om hur man kan räkna ut den genom att mäta längden av meridiangrader och om de expeditioner som utförde trianguleringsmätningar i Tornedalen på 1700- och 1800-talet. Samt om allt annat intressant som anknyter till mätpunkterna. För vart man än vänder sig i Tornedalen finns det något nytt intressant att upptäcka.

De här webbsidorna ligger (än så länge) som undersidor till min webbplats där jag säljer texthjälp av olika slag. Kanske de flyttar till en egen webbplats så småningom, men under tiden utvecklar jag dem här. Kom gärna tillbaka och följ mitt arbete!