Expeditioner

1700- och 1800-talens gradmätningar i Tornedalen

De expeditioner jag skriver om är huvudsakligen

den franska expeditionen i Tornedalen 1736–1737 som leddes av Pierre Louis Moreau de Maupertuis
det stora projektet Struves meridianbåge som pågick 1816–55 – Nils Haqvin Selander ansvarade för mätningarna i Tornedalen som gjordes 1845–1851.

Jag planerar dessutom att skriva om de mätningar Jöns Svanberg gjorde under 1800–1804 som syftade till att korrigera de mätfel som uppstått under Maupertuis expedition. Dessutom tänkte jag ha med några av de reseberättelser som har skrivits av andra resenärer under den här tiden som ett sätt att få bättre inblick i livet i Tornedalen under 1700- och 1800-talen.

Än så länge har jag inte hunnit lägga ut så mycket här – och jag läser fortfarande in mig på Maupertuis expedition som det finns mycket skrivet om. Jag har hittills haft svårt att hitta personliga reseberättelser från Struve-mätningarna i Tornedalen, och jag kommer att behöva mer tid att hitta källor till det.

Så det här är sidor som kommer att uppdateras framöver. Under tiden kan du läsa den korta sammanställning om gradmätningarna som jag har gjort – om du inte redan har läst den på startsidan.

Kort sammanställning om gradmätningarna i Tornedalen

Under 1700- och 1800-talen genomfördes flera gradmätningar i Tornedalen med syfte att bestämma jordens form – eller jordens figur som man kallade det. 1736 kom den första expeditionen, utsänd av franska vetenskapsakademin och ledd av ledd av Pierre Louis de Maupertuis till Tornedalen. Efter ett år av mödosamma trianguleringsmätningar i väglöst och myggtätt land kunde man för första gången slå fast att jorden inte är helt rund utan tillplattad vid polerna.

Expeditionen dokumenterades i vetenskapliga publikationer och reseberättelser, där Maupertuis egen skildring har titeln Jordens figur. I expeditionen deltog även Anders Celsius, den svenska vetenskapsmannen som skapade den termometer som idag är internationell standard, samt tornedalingen Anders Hellant som tolk.

Gradmätningarna och expeditionens reseberättelser satte Tornedalen på kartan i ett europeiskt sammanhang och lockade resenärer och konstnärer. Ett sekel senare genomfördes nya mätningar i Tornedalen som en del av Struves meridianbåge, som i dag är klassad som världsarv av Unesco. Expeditionerna har lämnat väldigt få fysiska spår, men mätpunkterna som består av kyrktorn och bergstoppar finns kvar – och de ligger vid platser med höga natur- och kulturvärden.

Att följa i gradmätningarnas fotspår är därför inte bara en resa genom den geodetiska vetenskapens landvinningar utan också en resa genom ett område där olika folk med olika språk levt sida vid sida i hundratals år, och där den gräns som 1809 brutalt drogs rakt genom Tornedalens byar idag kallas världens fredligaste.

Gränsen är Torne älv, en vild och vacker älv som oreglerat flyter från de lappländska fjällen ner till Bottniska viken genom en natur som istiden och den efterföljande landhöjningen skapade till den lämpliga miljö som 1700-talets banbrytande gradmätare behövde för att kunna avgöra jordens figur.

Jag följer för närvarande gradmätningarna rent fysiskt med besök i Tornedalen och metafysiskt genom böcker, brev, filmer och annat källmaterial om dem. I slutändan är mitt mål en populärvetenskaplig reportagebok om en plats med en stor historisk roll men också en högst aktuell – Tornedalen ligger i det militärstrategiskt viktiga området Nordkalotten där Natostyrkor från en mängd olika länder regelbundet möts för övningar.

För Tornedalen är fortfarande en plats där människor möts.