Efter tre intensiva dagar med symposiet (som jag berättade om i förra inlägget) var jag kvar en vecka på mitt Airbnb i Torneå för att göra mer research och besöka de mätpunkter jag ännu inte varit vid. Jag hade först tänkt inleda med en vilodag, men väderleksrapporterna var osäkra så när måndagen såg ut att bli hyfsad bestämde jag mig för att stöka av mätpunkten längst bort.

Måndag

Måndag morgon åkte jag därför över till Sverige och tog väg 99 norrut längs med Torneälven, i strålande solsken. På vägen körde jag ner till Hietaniemi kyrkplats som jag missade förra året. Här byggdes 1747 en vacker träkyrka av samma slag som flera andra i Tornedalen, men 2023 brann den ner till grunden. Nu bygger Övertorneå församling upp kyrkan igen.

På näset utanför kyrkplatsen låg det troligen en marknadsplats från 1300-talet fram till 1621 då Torneå blev stad och tog över marknaden. Vid midsommartid reste folk från alla håll för att handla här.

Jag gjorde ytterligare några fotostopp i det vackra vädret, för vägen mellan Haparanda och Övertorneå erbjuder många vackra vyer över älven. När jag fortsatte norrut mulnade det dock på.

Den fina restaurangen i Kattilakoski som vi fikade på när vi åkte från Kittisvaara till Övertorneå har stängt på vardagar, men jag tänkte stanna där polcirkeln går idag, i Juoksengi. Där finns det ett café – jag lärde mig förra året att inte räkna med att det finns fik längs med vägen, men jag tänkte låna en toalett.

Polcirkelcaféet som ligger vid Polcirkelmonumentet var dock stängt för säsongen, parkeringen var tom och Polcirkelmonumentet kändes ödsligt. Polcirkeln går inte ens vid den här platsen numera, utan en liten bit norrut eftersom den flyttar sig ungefär 15 meter per år.

Men Juoksengi är en typiskt tornedalskt långsmal by så man kan fortsätta att marknadsföra sig som Polcirkelbyn i rätt många år till – och byn är även typisk på så vis att den finns i en finsk variant tvärs över älven. Banden över älven är fortfarande starka och bland annat firar man gemensamt dubbelt nyår: först det finska och en timme senare det svenska.

Att fira nyår här hade nog varit roligare än att vara ensam vid den här ödsliga rastplatsen. Jag fortsatte mot Pullinki, det högsta berget i Maupertuis triangelkedja, som ligger vid Svanstein. Där låg det en gång i tiden ett järnbruk som tillsammans med Kengis bruk i Pajala utgjorde Kengisbruken.

Expeditionen hade det kämpigt på Pullinki: dels var det besvärligt att ta sig upp, dels var det så oerhört mycket mygg att till och med de tåliga soldaterna de hade till hjälp klagade.

Jag stötte bara på några få myggor, men svor en del hur dåligt Länsstyrelsen tar hand om världsarvet. Pullinki är nämligen även en av de mätpunkter i Struves meridianbåge som ingår i världsarvet. Ändå finns det ingen parkering vid skylten, och skyltningen mot toppen är minst sagt bristfällig.

Jag följde tipset på Maupertuis-stiftelsens utflyktsguide om att gå upp i liftspåret i den numera nedlagda skidanläggningen, men insåg för sent att jag valt fel lift. För det var bitvis väldigt brant, och jag kunde förstå att expeditionen tyckte att det var tufft att ta sig upp med tunga instrument.

Inte var det så spännande på toppen heller, fast den hyser både Maupertuis-monument, utsiktstorn och raststugor. Pullinki blev helt enkelt en besvikelse, för berget var som vilket berg med slalombackar som helst, utan den där speciella tornedalska skönheten, och att jag tog en grusväg ner gjorde det inte roligare (men mindre brant).

Tisdag

Tisdagmorgonen vaknade jag till riktigt ruskväder, med regn och blåst, så jag packade regnkläderna och åkte till Kukkolaforsen där jag hade bokat intervju med Mathias Spolander. Hans farfarsfarfar köpte en gång i tiden en av de kvarnar som fortfarande står i Kukkolaforsens kulturby, och nu driver han tillsammans med sin syster och svåger turistanläggningen.

Förra året när jag bodde här missade jag precis fisket, men nu stod det gubbar och håvade ihärdigt från patorna och stranden. Två och en halv vecka tidigare var det så mycket vatten i älven att den yttersta sektionen på den längsta patan (nio sektioner) flöt bort och en av de mindre patorna flöt iväg helt – men den hade de lyckats binda med rep så de kunde hämta in virket.

Efter att vi gått runt och kollat in fisket och kulturbyn behövde Mathias förbereda sikhalstring för en grupp men han bjöd mig att vara med. Jag gick runt i blåsten och tog lite fler bilder, och sen var det skönt att gå in i halstringsboden där sikarna stod på rad vid elden.

Gruppen var ett gäng europeiska resesäljare på snabb rundtur mellan Tornedalens sevärdheter. Mathias la sikarna i saltlag, lät oss grädda bröd på murikka och berättade historier om hur Kukkolaborna använder halstringsboden som sin samlingsplats. När den halstrade siken legat en stund i saltlag äter man den med fingrarna.

Jag hade planerat att vika eftermiddagen till vila, men mätt och nöjd med en hel sik i magen konstaterade jag glatt att ruskvädret blåst bort så det var lika bra att ta baslinjens södra ände när jag ändå var i farten.

Ingen vet exakt var ändpunkterna till Maupertuis baslinje låg, men en av föreläsarna på symposiet har försökt räkna ut det. Den norra ligger i sankmark vid älvstranden på finska sidan där det inte är troligt att man ska kunna hitta något, men vid den södra vid byn Niemis gjorde expeditionen märken i en sten som återfanns av Svanberg när han gjorde om mätningarna 1800.

Dock ligger det inga stenar alls vid den punkt som borde ha varit södra änden – vilket jag redan visste, men det blev ändå lite av en antiklimax att mitt enda resultat blev väldigt blöta fötter.

Det kompenserades dock av att jag innan hemfärd till Torneå körde upp på Luppioberget som ligger strax norr om Niemis. Hotellet dit vägen går var stängt, men vädret var nu riktigt fint och utsikten just så storslagen som jag mindes den från förra året.

Eller snarare ännu mer, eftersom jag nu hade koll på baslinjen och insåg att från Luppioberget ser man dess hela sträckning väldigt väl.

Onsdag

Till sist blev det en vilodag, då jag först tog det lugnt och gjorde undan lite arbete. Sedan tog jag en promenad över broarna som går över Torneälvens djupfåra – vid Torneå följer gränsen inte längre djupfåran utan går i en bifåra. Jag fortsatte sedan längs med Svensaröns södra strand och gick över de små öar som ligger vid gränsen mellan Torneå och Haparanda.

Och man kan konstatera att gränsen i Tornedalen är inte bara väldigt tunn och fredlig, människorna här understryker det också hela tiden. Där Torneå och Haparanda möts manifesteras detta i blåvitgula broar, gemensamt torg på gränsen, en äventyrsgolfbana med alla Torneås och Haparandas sevärdheter på svenska sidan …

Torsdag

Torsdagen var en så fin dag att jag bestämde mig för att ta de två mätpunkter jag hade kvar. Först ut var Iso-Horila, som också kallas Horilanvaara och på 1700-talet hette Horilankero.

Här finns det inga skyltar, så utan Maupertuis-stiftelsens utflyktsguide hade jag varit chanslös. Men även kartan i mobilappen visade sig vara väl värd köpet.

Iso-Horila är nämligen ett utpräglat kalottberg, så de fina vyerna har man från nivån strax under toppen där det är gles skog bland berghällar och klapperstensfält. Här kan man se till andra mätpunkter, som Niemivaara, Pullinki och Aavasaksa.

På toppen växer det däremot tät skog och jag hade aldrig hittat till mätpunkten utan gps. Finska lantmäteriet har lämnat en bult i marken och bredvid den ligger rester av ett torn, och gradmätningsexpeditionerna mätte troligen från samma plats. Vilket känns obegripligt idag när man inte ser någonting härifrån, men åtminstone Maupertuis expedition högg ner skogen på toppen för att få sikt.

Kaakamavaara som ligger längre söderut saknar också vägvisning. Men jag följde utflyktsguidens tips om att parkera vid en gammal väg som leder nästan hela vägen upp. Den var väldigt lättgången, och jag tänkte att det här klämmer jag på en halvtimme.

Haha! Den tanken fick jag ta tillbaka när jag kom till den otroligt ojämna toppen. Som är så ojämn att jag ett tag undrade om jag skulle ta mig fram till mätpunkten. Berget här skivar sig på ett märkligt sätt så det sticker upp klippformationer överallt och mellan dem bildas dammar.

Men utsikten är fin och man ser till Torneå. Jag ser nog varken Torneå kyrka som var den sydligaste mätpunkten i Maupertuis triangelkedja, eller Nedertorneås kyrka som är av en världsarvspunkterna i Struves meridianbåge, utan Outukumpus fabrik. Men på 1700- och 1800-talen var antagligen kyrktornen de enda höga byggnader som stack upp.

Kaakamavaara var tillsammans med Nivavaara de första mätpunkterna för Maupertuis expedition. Vid ett senare tillfälle när några av dem övernattade i regn och rusk på berget fastnade Maupertuis med foten och gjorde sig så illa att de var oroliga att han brutit lårbenshalsen. Dagen efter hade han dock återhämtat sig och kunde gå rätt bra.

När man trasslat sig fram på Kaakamavaaras ojämna topp förundras man över att inte fler expeditionsmedlemmar skadade sig här.

Fredag

Det är lätt att tänka att vandringar på 5 respektive 3 kilometer inte är så ansträngande, men när det handlar om obanad terräng vaknar man med träningsvärk överallt.

Så det fick bli en lugnare dag då jag gick den tur som symposiet satt ihop med minnesplatser från 1700-talets Torneå. Jag tog även en sväng till Torget i Haparanda och till stenbroarna i Nikkala som inte har något alls med gradmätningar att göra, men gamla vägar är också kul. 1772 öppnade den 600 meter långa bron med sex stenvalv över Keräsjoki, som en del av E4:ans föregångare Kustlandsvägen, även kallad Nordstigen. Två av valven finns kvar.

Sen var det dags att packa för tidig hemfärd till Stockholm på lördag morgon.

Förklaringar

• Om triangulering, inklusive baslinjens roll i en triangelkedja.
• Om vad kalottberg är och hur de uppstod.
• Stenbroarna i Nikkala, skrolla neråt på sidan.