Restips

Torneå kyrka, även kallad Hedvig Eleonora kyrka, på Svensarö i Torneå – här hade Maupertuis sin sydligaste mätpunkt i klocktornet. Utanför kyrkan finns en minnessten över expeditionens tolk Anders Hellant, och han ligger troligen begravd inne i kyrkan. Tvärs över gatan finns ett monument över expeditionen.

Nedertorneå/Alatornio kyrka, även kallad Björkö kyrka eftersom den ligger på Björkön i Nedertorneå – Struve-mätarna använde kyrktornet som byggts sedan den första expeditionen och är högre än Torneås klocktorn. Det här är en av de världsarvsklassade mätpunkterna. 

Skulpturen von Struves triangel av Victoria Andersson i Haparanda – ingen mätpunkt utan en triangelformad skulptur som ligger vid strandpromenaden mittemot mätpunkten Nedertorneå kyrka. Fin utsikt över den mäktiga älven, Torneå och järnvägsbron mellan Sverige och Finland. 

Luppioberget – det går bilväg upp till hotellet som ligger nära toppen. Man kan fortsätta till fots genom det område av små hytter som hotellet består av på en grusväg eller hotellets trätrappor. Ytterligare några trappor hjälper en upp på den tämligen släta toppen. Luppio användes inte i några av gradmätningarna, men utsikten är minst sagt storslagen, man ser flera av mätpunkterna och hela sträckningen av Maupertuis baslinje. 

Övertorneå/Matarengi – Maupertuis expedition bodde hos kyrkoherden i Övertorneå under perioder av gradmätningsarbetet. De uppskattade familjens gästfrihet och fick även hjälp av kyrkoherdens son att tillverka mätstängerna som användes för att mäta ut baslinjen. Prästgården de bodde i finns inte kvar, men kyrkan som var splitter ny när de kom hit, öppnad bara ett år tidigare, är en av Tornedalens vackra träkyrkor. 

Aavasaksa – det går bilväg nästan ändå till toppen. Aavasaksa är ett mycket speciellt berg, med starkt kulturell betydelse, istidsformad natur och fantastiska utsikter. Och en världsarvsklassad mätpunkt, men på 1960-talet byggde man ett utsiktstorn på det kryss i en berghäll som Struves mätare lämnade efter sig … Det finns även ett monument över Maupertuis expedition. 

Pello bestod på 1700-talet av tre gårdar. En av dem, Korteniemi, var ett gästgiveri där expeditionen bodde i flera omgångar (några av dem bodde även på en av de andra gårdarna) och de använde ett rum för sitt arbete. Den nordligaste mätpunkten låg på Kittisvaara alldeles i närheten, och där byggdes även två observatorier. Dessutom föddes tolken Anders Hellant i Korteniemi eftersom hans familj flytt Torneå under den stora ofreden (ryssen) till släktingarna i Korteniemi. Idag finns ingenting kvar av gården eftersom Pello var en av de finska byar som tyskarna brände ner helt 1944, men det finns en skylt där den låg, ungefär mitt på vägen Hellandintie.

Nivavaara ligger precis bredvid E8/väg 21 på finska sidan. Ett litet, brant berg men det finns trappor vid det värsta branterna, och du tar dig upp på toppen på cirka 20 minuter. Toppen är ojämn med stora blockformationer, men är inte lika svårframkomlig som Kaakamavaaras topp. Vacker, trolsk natur och fina vyer mellan träden.

Kittisvaara – ligger vid finska Pello, och man kan antingen gå upp från Pello eller från parkeringen vid motorstadion på andra sidan berget. Det här är det lägsta berget och åtminstone stigen från motorstadion är lättgången, man går en lätt stigning genom gles skog. Vid den troliga mätpunkten står en informationsskylt och en bit från den ligger ett monument, en stenpyramid.

Perävaara – denna världsarvspunkt var inte med i Maupertuis triangelkedja och är därmed inte heller med i Maupertuisstiftelsens utflyktsguide. Den ger intryck av att vara svåråtkomligare än den är, vilket är en anledning till att jag har lagt den under lite mer krävande gradmätningsplatser. Den andra är att beroende på hur bekväm du är med att köra på skogsbilvägar kan det bli längre vandringar, som längst cirka 12 km.

Vägen till mätpunkten är tydligt skyltad med bruna världsarvsskyltar, den första ligger på väg 99 strax norr om Kukkolaforsen. Ta till vänster på grusvägen, sväng till höger när den delar sig, kör över det nedlagda järnvägsspåret så kommer du till en längdskidanläggning med ett motionsspår. Här finns parkering och en informationsskylt om världsarvet som upplyser om att det är 5 km att gå till mätpunkten (men det är 6 km) och varnar för att den smala grusvägen dit kan vara i dåligt skick. Vid skogsbilvägens fortsättning från skidanläggningen står det också en skylt om att vägen inte alltid är framkomlig. Men det går att köra nästan ända fram på skogsbilvägar (även om vissa Googlerecensioner påstår annorlunda).

Så antingen parkerar du här och går på skogsbilvägarna, eller så fortsätter du genom skidanläggningen på den första skogsbilvägen som är ganska bred och slät.

När en världsarvsskylt visar att du ska svänga höger kommer du in på en betydligt smalare och guppigare skogsbilväg. Vill du inte köra den finns det utrymme att parkera bilen vid korsning och fortsätta till fots. Skyltningen är fortsatt tydlig. Sista biten är en smal stig upp mot Perävaaras platta topp av klappersten. Ett lågt och lättbestiget berg eftersom man knappt märker av stigningen.

Det står en stolpe med skyltar mot Nekrasvika och ekvatorn respektive Hammerfest och Nordpolen. Det fysiska spår som Struvemätarna lämnade efter sig, ett kryss i en berghäll, ligger dock inte vid skylten och det finns ingen upplysning om var det är eller ens att det finns. Men det ligger ungefär åtta meter sydöst från skylten. Krysset är cirka en decimeter, och när jag var där hade någon lagt små stenar runt det så att det skulle vara lättare att hitta.

Huitaperi kräver något mer vandring och bitvis är det stenigt och ojämnt, men det är ingen svår vandring om du är i hyfsat god fysisk form. Leden ingår i en längre vandringsled, så det finns vita pinnar att följa. Uppe på toppen står ett monument i rostfärgat järn. 

Niemivaara – hit behöver du köra på en skogsbilväg som mot slutet blir rätt knölig. Jag åkte dit i stor turistbuss och vi var fulla av beundran för vår busschaufför, men jag har lite svårt att avgöra hur besvärligt det är att köra en personbil där. Men jag vet att det är värt det, för Niemivaara är en förtrollande vacker plats. Också stenig och bitvis ojämn mark, ungefär som Huitaperi.

Pullinki – det högsta berget och det som är mest ansträngande att bestiga. Pullinki är en av världsarvspunkterna, men märkligt nog finns det ingen parkeringsplats vid skylten för världsarvet, och det är inte särskilt väl skyltat hur man tar sig till toppen. Det går en skumpig grusväg från skylten fram till en av liftarna i den nedlagda skidanläggningen, men ställ bilen nere vid skylten – där finns det utrymme för någon enstaka bil.

Gå den skumpiga grusvägen upp mot lifthuset. Här kan du ta vänster och gå en 4 km lång grusväg upp till toppen. Jag valde att gå upp i liftspåret vilket jag inte rekommenderar för det blev onödigt brant när man kommit så långt att det inte är värt att vända och ta en annan väg. 

Vill du inte gå grusvägen är det bättre att köra lite längre än till världsarvsskylten, till de övriga liftarna, och gå upp i slalombackarna eller liftspåret därifrån. Maupertuis-stiftelsens utflyktsguide tipsar om det, men den parkering som nämns där hade en bom för när jag kom. Dock finns det en parkeringsficka på vägen.

Berget med många namn, både Iso-Horila/Horilanvaara förekommer på kartorna och under gradmätningarnas tid hette berget Horilankero. Här finns det varken skyltar, utmärkta leder eller ens stigar när man viker av från skogsvägen. Jag följde en svag stig som försvann vid det steniga partiet strax nedanför toppen, men på tillbakavägen hade jag svårt att hitta den igen så håll lite koll på vilken riktning du går i.

Kompass och en kartapp med gps är att rekommendera – på toppen växer skogen tät, och jag hade inte hittat mätpunkten utan kartappens gps. På toppen finns det en bult och rester av ett torn som härstammar från finska lantmäteriets senare mätningar, och man tror att både Maupertuis och Struves expeditioner mätte från den punkten.

Kaakamavaara – här finns det inte heller någon skyltning, men söker du på Kaakamavaara på Google maps får du fram Kaakamavaara pysäköinti som förslag, och det är den plats där utflyktsguiden rekommenderar att du parkerar bilen. En liten bit längre fram viker du in på en gammal väg som leder nästan hela vägen upp och är förledande lättgången. Det är bara 1,5 km till mätpunkten och du tänker att det blir en barnlek – tills du kommer fram till den synnerligen ojämna toppen och inser att du ska ta dig över klippformationer som sticker upp som tänder med små dammar mellan dem. Ett fascinerande berg, men svårframkomligt.

Även här kan det vara bra att ha en kartapp med koordinaterna inlagda. Den troliga mätpunkten syns tydligt eftersom det finns ett betongfundament med finska lantmäteriets fixpunkt, men du vill antagligen komma rätt med en gång eftersom det är så knöligt att ta sig fram.