Restips

till dig som vill gå i gradmätningarnas fotspår

Blir du lockad att åka till Tornedalen och gå i gradmätarnas spår? Eller kanske bara upptäcka detta spännande gränsland? Här ger jag dig några grundläggande restips, och lite vägledning om du också tycker att de historiska gradmätningarna är så intressanta att du vill besöka mätpunkter och andra platser med anknytning till expeditionerna.

Dessutom finns det undersidor med förslag på turer att göra med gradmätningstema. Än då länge finns det en tur till Celsius-anknutna platser i Uppsala – Anders Celsius var ju en av medlemmarna i Maupertuis expedition och han bodde och verkade i Uppsala större delen av sitt liv. Snart kommer det ett förslag på rundtur i Torneå och Haparanda.

 

Ta dig till Tornedalen

Tornedalen är ett stort område, men här fokuserar jag på nedre Tornedalen, mellan Torneå/Haparanda och Pello. För att ta dig hit (från Sverige) finns det flera alternativ:

  • Tåg till Haparanda.
  • Flyg till Luleå, buss, tåg, flygtaxi eller bil därifrån. Man kan även flyga till Kemi eller Rovaniemi i Finland, men räkna inte med direkt­flyg dit. Troligen får du ta vägen över Helsingfors, så det är antagligen inte värt det.
  • Bil – kommer du söderifrån tar du E4:an som slutar i Torneå, kommer du norr eller öster ifrån finns det flera alternativ, till exempel E10 och väg 99.

Väl i Tornedalen behöver du bil för att ta dig till mätpunkterna. Det är inte lätt att hitta en biluthyrare på annat ställe än på flygplatserna – den enda jag har hittat är Hyrbil i norr men jag har ingen erfarenhet av att hyra från dem.

Flygbussarna går inte så ofta, men man kan åka vanlig buss eller tåg från Luleås centrum. Jag har även fått tips om att man kan boka flygtaxi för ungefär samma pris som buss, och då kan man även välja att åka till exempelvis Övertorneå om man hellre vill ha det som utgångspunkt.

På Kallax finns flera biluthyrare, men se till att du får köra bilen du hyr i Finland, utan extra avgifter, för det varierar mellan bil­uthyr­arna vad som gäller.

 

Dubbla byar

Många av byarna längs med älven finns i en svensk och en finsk variant mittemot varandra, till exempel Vojakkala, Kukkola, Juoksengi/Juoksenki och Pello. Det beror på att dessa var en by innan Tornedalen delades – Torneälven var före 1809 den sammanbindande länken eftersom det var på älven man tog sig fram.

Notera dock att svenska och finska Övertorneås tätorter inte ligger direkt mittemot varandra, och att det bara är finska Övertorneå som heter Ylitornio på finska. Svenska Övertorneå hette fram till 1914 Matarengi (Matarenki på finska), men när järnvägen drogs hit döptes stationen till Övertorneå som var namnet på socknen och kommunen. Namnet Matarengi lever dock kvar, och inte bara när man talar finska/meänkieli. 

I Tornedalen

Boende

Det finns flera olika varianter av boenden, allt från hotell till Airbnb och vandrarhem. Det är uppenbarligen en trend att bygga hotell som består av små stugor på berg med fin utsikt (Aavasaksa och Luppioberget), men det finns också hotell i Haparanda/Torneå och till exempel Kukkolaforsen. Hotellen kan vara stängda under lågsäsong. Andra alternativ är campingplatser, vandrarhem, privata stugor och Airbnb.

 

Trähytt som är del av ett hotell.

Hotellet på Luppioberget har sådana här små hytter som rum.

Mobiltäckning

Utanför Haparanda kan du inte räkna med att du har täck­ning på svenska mobilnät. Längs med älven spelar det inte så stor roll eftersom du kopplas upp på finska nät istället – men observera att mobilens klocka då ställs om till finsk tid som ligger en timme före. Vill du inte ha skiftande tid ställer du in din mobil på att inte automatiskt byta tidszon.

Staty av en mobiltelefon med Östen Mäkitalos bild.

Mobilitelefonipionjären Östen Mäkitalo kom från Koutojärvi i Hietaniemi socken, och hans minnesmärke står vid en parkering vid älven i Hedenäset/Hietaniemi.

Gränsland

Du kommer att röra dig fram och tillbaka över gränsen, i synnerhet i Haparanda och Torneå som har växt samman helt – men det händer att man blir stoppad av tullen när man kör över gränsen. På svenska sidan talas det svenska och meänkieli, den tornedalska variant av finska som fått status som minoritetsspråk i Sverige. På finska sidan talas finska, men många kan svenska också och annars kan du använda engelska. Det går bra att betala med kort i Finland, som i Sverige. 

 

Skylt med texten Welcome to the border-crossing Tornio golf course, svensk och finsk flagga och golfklubbens emblem.

Torneås golfklubb ligger på gränsen mellan Sverige och Finland.

Resvägar

När du tar dig till dina utflyktsmål kan du antingen åka väg 99 längs med Torneälven på svenska sidan eller E8/väg 21 längs med älven på finska sidan. Jag tycker att vyerna är vackrare på svenska sidan eftersom man ser älven bättre från vägen, men de flesta mätpunkterna ligger på finska sidan. Planera efter vart du ska för norr om Haparanda/Torneå får du åka till svenska Övertorneå eller finska Aavasaksa för att ta dig över älven och nästa bro ligger i Pello. Generellt är vägarna bra med lite trafik.

Vy från väg 99 vid Vitsaniemi mot Hietaniemiselet.

Utflyktsguider

Din bästa guide är Maupertuis-stiftelsens webbplats Utflyktsguide till Maupertuis Tornedalen. Här får du en hel­täckande beskriv­ning av Maupertuis triangel­mätnings­kedja och hur du tar dig till mätpunkterna.

För mätningarna till Struves meridianbåge återanvändes alla mätpunkter från Maupertuis triangelkedja, utom Torneå kyrka som byttes till Nedertorneå kyrka som vid det laget hade fått ett högre torn. Dessutom tillkom Perävaara, och Struves meridianbåge fortsatte också norr om Pello. Torneå stads webbplats guidar till de sju av Struves mätpunkter i Torne­dalen som ingår i världsarvet, de svenska sajterna tar oftast bara upp de fyra svenska.

Tornedalens museum, världens enda gränsöverskrivande museum, har permanenta utställningar om gradmätningarna, och under 2026–2027 även specialutställningen  Not flat, not round för att fira 290-årsminnet av Maupertuis expedition.

Vill du lära dig mer om fisket i Tornedalen är Kulturbyn i Kukkolaforsen ett bra tips. Under sommaren kan du gå på guidad tur och Fiskemuseet är öppet. Utanför säsong eller om du inte vill gå på guidning finns det informativa skyltar, och kommer du under fiskesäsongen finns det stor chans att se det traditionella håvfisket.

 

Tornedalens flagga vid Kukkolaforsens kulturby (Foto: Eva Sahlström)

Tornedalens flagga i Kulturbyn i Kukkolaforsen.

Tillgänglighet till mätpunkterna

Mätpunkterna är i de flesta fall lättillgängliga om du klarar att gå i ojämn terräng. Du kan ta dig nära med bil och eftersom bergen inte är så höga blir bestigningarna inte så ansträngande. Maupertuis-stiftelsens utflyktsguide är mycket detaljerad och beskriver noga hur du tar dig till mätpunkterna. Min rekommendation är att du använder dig av den i din planering, men här får du vägledning i hur pass lätta/krävande mätpunkterna är, med några extra förslag på mycket lättåtkomliga platser med anknytning till gradmätningarna.

Mycket lättåtkomliga gradmätningsplatser

Om du har svårt att röra dig i terräng eller inte vill vandra upp på berg finns det flera intressanta besöksmål som du tar dig till med bil: 

Torneå kyrka

Torneå kyrka, även kallad Hedvig Eleonora kyrka, på Svensarö i Torneå – här hade Maupertuis sin sydligaste mätpunkt i klocktornet. Utanför kyrkan finns en minnessten över expeditionens tolk Anders Hellant, och han ligger troligen begravd inne i kyrkan. Tvärs över gatan finns ett monument över expeditionen.

Nedertorneå/Alatornio kyrka

Nedertorneå/Alatornio kyrka, även kallad Björkö kyrka eftersom den ligger på Björkön i Nedertorneå – Struve-mätarna använde kyrktornet som byggts sedan den första expeditionen och är högre än Torneås klocktorn. Det här är en av de världsarvsklassade mätpunkterna. 

von Struves triangel

Skulpturen von Struves triangel av Victoria Andersson i Haparanda – ingen mätpunkt utan en triangelformad skulptur som ligger vid strandpromenaden mittemot mätpunkten Nedertorneå kyrka. Fin utsikt över den mäktiga älven, Torneå och järnvägsbron mellan Sverige och Finland. 

Luppioberget

Luppioberget – det går bilväg upp till hotellet som ligger nära toppen. Man kan fortsätta till fots genom det område av små hytter som hotellet består av på en grusväg eller hotellets trätrappor. Ytterligare några trappor hjälper en upp på den tämligen släta toppen. Luppio användes inte i några av gradmätningarna, men utsikten är minst sagt storslagen, man ser flera av mätpunkterna och hela sträckningen av Maupertuis baslinje. 

Övertorneå/Matarengi kyrka

Övertorneå/Matarengi – Maupertuis expedition bodde hos kyrkoherden i Övertorneå under perioder av gradmätningsarbetet. De uppskattade familjens gästfrihet och fick även hjälp av kyrkoherdens son att tillverka mätstängerna som användes för att mäta ut baslinjen. Prästgården de bodde i finns inte kvar, men kyrkan som var splitter ny när de kom hit, öppnad bara ett år tidigare, är en av Tornedalens vackra träkyrkor. 

Aavasaksa

Aavasaksa – det går bilväg nästan ändå till toppen. Aavasaksa är ett mycket speciellt berg, med starkt kulturell betydelse, istidsformad natur och fantastiska utsikter. Och en världsarvsklassad mätpunkt, men på 1960-talet byggde man ett utsiktstorn på det kryss i en berghäll som Struves mätare lämnade efter sig … Det finns även ett monument över Maupertuis expedition. 

Finska Pello

Pello bestod på 1700-talet av tre gårdar. En av dem, Korteniemi, var ett gästgiveri där expeditionen bodde i flera omgångar (några av dem bodde även på en av de andra gårdarna) och de använde ett rum för sitt arbete. Den nordligaste mätpunkten låg på Kittisvaara alldeles i närheten, och där byggdes även två observatorier. Dessutom föddes tolken Anders Hellant i Korteniemi eftersom hans familj flytt Torneå under den stora ofreden (ryssen) till släktingarna i Korteniemi. Idag finns ingenting kvar av gården eftersom Pello var en av de finska byar som tyskarna brände ner helt 1944, men det finns en skylt där den låg, ungefär mitt på vägen Hellandintie.

Lättåtkomliga gradmätningsplatser

Nivavaara

Nivavaara ligger precis bredvid E8/väg 21 på finska sidan. Ett litet, brant berg men det finns trappor vid det värsta branterna, och du tar dig upp på toppen på cirka 20 minuter. Toppen är ojämn med stora blockformationer, men är inte lika svårframkomlig som Kaakamavaaras topp. Vacker, trolsk natur och fina vyer mellan träden.

Kittisvaara

Kittisvaara – ligger vid finska Pello, och man kan antingen gå upp från Pello eller från parkeringen vid motorstadion på andra sidan berget. Det här är det lägsta berget och åtminstone stigen från motorstadion är lättgången, man går en lätt stigning genom gles skog. Vid den troliga mätpunkten står en informationsskylt och en bit från den ligger ett monument, en stenpyramid.

Lite mer krävande gradmätningsplatser

Perävaara

Perävaara – denna världsarvspunkt var inte med i Maupertuis triangelkedja och är därmed inte heller med i Maupertuisstiftelsens utflyktsguide. Den ger intryck av att vara svåråtkomligare än den är, vilket är en anledning till att jag har lagt den under lite mer krävande gradmätningsplatser. Den andra är att beroende på hur bekväm du är med att köra på skogsbilvägar kan det bli längre vandringar, som längst cirka 12 km.

Vägen till mätpunkten är tydligt skyltad med bruna världsarvsskyltar, den första ligger på väg 99 strax norr om Kukkolaforsen. Ta till vänster på grusvägen, sväng till höger när den delar sig, kör över det nedlagda järnvägsspåret så kommer du till en längdskidanläggning med ett motionsspår. Här finns parkering och en informationsskylt om världsarvet som upplyser om att det är 5 km att gå till mätpunkten (men det är 6 km) och varnar för att den smala grusvägen dit kan vara i dåligt skick. Vid skogsbilvägens fortsättning från skidanläggningen står det också en skylt om att vägen inte alltid är framkomlig. Men det går att köra nästan ända fram på skogsbilvägar (även om vissa Googlerecensioner påstår annorlunda).

Så antingen parkerar du här och går på skogsbilvägarna, eller så fortsätter du genom skidanläggningen på den första skogsbilvägen som är ganska bred och slät.

När en världsarvsskylt visar att du ska svänga höger kommer du in på en betydligt smalare och guppigare skogsbilväg. Vill du inte köra den finns det utrymme att parkera bilen vid korsning och fortsätta till fots. Skyltningen är fortsatt tydlig. Sista biten är en smal stig upp mot Perävaaras platta topp av klappersten. Ett lågt och lättbestiget berg eftersom man knappt märker av stigningen.

Det står en stolpe med skyltar mot Nekrasvika och ekvatorn respektive Hammerfest och Nordpolen. Det fysiska spår som Struvemätarna lämnade efter sig, ett kryss i en berghäll, ligger dock inte vid skylten och det finns ingen upplysning om var det är eller ens att det finns. Men det ligger ungefär åtta meter sydöst från skylten. Krysset är cirka en decimeter, och när jag var där hade någon lagt små stenar runt det så att det skulle vara lättare att hitta.

    Huitaperi

    Huitaperi kräver något mer vandring och bitvis är det stenigt och ojämnt, men det är ingen svår vandring om du är i hyfsat god fysisk form. Leden ingår i en längre vandringsled, så det finns vita pinnar att följa. Uppe på toppen står ett monument i rostfärgat järn. 

    Niemivaara

    Niemivaara – hit behöver du köra på en skogsbilväg som mot slutet blir rätt knölig. Jag åkte dit i stor turistbuss och vi var fulla av beundran för vår busschaufför, men jag har lite svårt att avgöra hur besvärligt det är att köra en personbil där. Men jag vet att det är värt det, för Niemivaara är en förtrollande vacker plats. Också stenig och bitvis ojämn mark, ungefär som Huitaperi.

    Mer krävande gradmätningsplatser 

    Pullinki

    Pullinki – det högsta berget och det som är mest ansträngande att bestiga. Pullinki är en av världsarvspunkterna, men märkligt nog finns det ingen parkeringsplats vid skylten för världsarvet, och det är inte särskilt väl skyltat hur man tar sig till toppen. Det går en skumpig grusväg från skylten fram till en av liftarna i den nedlagda skidanläggningen, men ställ bilen nere vid skylten – där finns det utrymme för någon enstaka bil.

    Gå den skumpiga grusvägen upp mot lifthuset. Här kan du ta vänster och gå en 4 km lång grusväg upp till toppen. Jag valde att gå upp i liftspåret vilket jag inte rekommenderar för det blev onödigt brant när man kommit så långt att det inte är värt att vända och ta en annan väg. 

    Vill du inte gå grusvägen är det bättre att köra lite längre än till världsarvsskylten, till de övriga liftarna, och gå upp i slalombackarna eller liftspåret därifrån. Maupertuis-stiftelsens utflyktsguide tipsar om det, men den parkering som nämns där hade en bom för när jag kom. Dock finns det en parkeringsficka på vägen.

    Iso-Horila

    Berget med många namn, både Iso-Horila/Horilanvaara förekommer på kartorna och under gradmätningarnas tid hette berget Horilankero. Här finns det varken skyltar, utmärkta leder eller ens stigar när man viker av från skogsvägen. Jag följde en svag stig som försvann vid det steniga partiet strax nedanför toppen, men på tillbakavägen hade jag svårt att hitta den igen så håll lite koll på vilken riktning du går i.

    Kompass och en kartapp med gps är att rekommendera – på toppen växer skogen tät, och jag hade inte hittat mätpunkten utan kartappens gps. På toppen finns det en bult och rester av ett torn som härstammar från finska lantmäteriets senare mätningar, och man tror att både Maupertuis och Struves expeditioner mätte från den punkten.

    Kaakamavaara

    Kaakamavaara – här finns det inte heller någon skyltning, men söker du på Kaakamavaara på Google maps får du fram Kaakamavaara pysäköinti som förslag, och det är den plats där utflyktsguiden rekommenderar att du parkerar bilen. En liten bit längre fram viker du in på en gammal väg som leder nästan hela vägen upp och är förledande lättgången. Det är bara 1,5 km till mätpunkten och du tänker att det blir en barnlek – tills du kommer fram till den synnerligen ojämna toppen och inser att du ska ta dig över klippformationer som sticker upp som tänder med små dammar mellan dem. Ett fascinerande berg, men svårframkomligt.

    Även här kan det vara bra att ha en kartapp med koordinaterna inlagda. Den troliga mätpunkten syns tydligt eftersom det finns ett betongfundament med finska lantmäteriets fixpunkt, men du vill antagligen komma rätt med en gång eftersom det är så knöligt att ta sig fram. 

    Ordlista för ortsnamn

    Många ortsnamn i Tornedalen innehåller finska eller meänkieliska ord som beskriver landskapet, läget eller naturen. Här är några vanliga namnleder som kan vara kul att ha koll på:

    Aapa – stor, öppen myr.

    Ala- – nedre, nedanför. Exempel: Ala-Kukkola.

    Haara – gren, förgrening, ofta om ett vattendrag.

    Harju – ås, ofta en sand- eller grusås.

    Hieta-, hiekka- – sand. Exempel: Hietaniemi.

    Härkä – oxe. Exempel: Härkäniemi.

    Iso- – stor. Exempel: Iso-Horila.

    Joki – älv, å. Exempel: Tornionjoki, Torneälven.

    Jänkä, jänkkä – stor, ofta öppen eller glest bevuxen myr.

    Järvi – sjö. Exempel: Pitkäjärvi.

    Kallio – klippa, berg.

    Kangas – torr hed eller sandig, ofta tallbevuxen mark.

    Karhu – björn. Exempel: Karhuvaara.

    Keski- – mitt-, mellersta.

    Kivi – sten.

    Korpi – skogsmark, ofta tät eller sank granskog.

    Koski – fors. Exempel: Kukkolankoski, Kukkolaforsen.

    Lahti – vik.

    Laki – topp, hjässa. Exempel: Tynnyrilaki, ungefär ”tunnhjässan”.

    Lampi – tjärn, liten sjö.

    Lompolo – sel eller sjöliknande utvidgning av ett vattendrag.

    Mäki – backe, kulle.

    Niemi – näs, udde. Exempel: Härkäniemi.

    Perä- – bortre del, ända, innersta del.

    Pieni-, pikku- – liten.

    Pitkä- – lång. Exempel: Pitkäjärvi, ”Långsjön”.

    Ranta – strand.

    Saari – ö. Exempel: Toivolansaari.

    Salmi – sund.

    Suanto – sel, lugnvatten i en älv.

    Vaara – berg eller skogklädd höjd. Exempel: Perävaara och Kaakamavaara.

    Väli- – mellan-, mellersta.

    Väylä – stor älv; används i meänkieli bland annat om Torneälven.

    Ylä-, yli- – övre, ovanför. Exempel: Yli-Kukkola och Ylitornio.