När det är vinter går naturen in i vila och i stora delar av vårt land bäddas den in i snö. (Foto: Eva Sahlström)

Vinter är den års­tid som står i skarpast kontrast till den ljusa sommaren – det är då mörkret sänker sig och sveper in oss i en årstids­lång vila.

Enligt den kalen­dariska defini­tionen är det vinter på norra halv­klotet under december, januari och februari, det vill säga den tid då jord­axeln lutar bort från solen så att dagarna blir kortare och solen står lägre på himlen.

Meteorologer använder dock en temperatur­baserad defini­tion: det råder vinter när dygnets medel­temperatur är 0,0 °C eller lägre under minst fem dagar i följd. Med denna defini­tion kan man bestämma när vintern ankommer en plats, vilket i vårt avlånga land kan variera betydligt.

Oavsett definition är vinter den års­tid som allra mest definierar oss som enligt tale­sättet bor i den kalla nord – och vi är inte så många männi­skor som lever med de stora växling­ar mellan ljus och mörker som vi har i Norden.

Det gör att den mörka, kalla vintern står i skarp kontrast till vår väldigt ljusa sommar när naturen sjuder av liv. För på vintern har naturen gått in i vila: växter har vissnat, träden har fällt sina blad, många fåglar har flyttat söderut och andra djur har gått i ide.

Metaforiskt brukar vintern användas som en bild av still­het och paus, kanske med inre reflek­tion och åter­hämt­ning. Ett typiskt exempel är snö som lägger sig som ett täcke och bäddar in världen.

Men vintern kan också fungera som symbol för svårig­heter, tom­het eller dödlig­het. Vinterns fysiska hinder som kyla, snö och mörker är nära att använda som meta­forer för ensam­het och isolering.

Ett exempel är Karin Boyes vackra dikt ”Vinter­natt”, som ut­trycker en existen­tiell känsla av ensam­het, tom­rum och längtan sam­tidigt som den fångar en vinter­natts väsen:

Gnistrande knarrande skare hård.

Ensam, ensam är nattens rymd över vita vägar.

Mig fyller bister törst

till vinterrymden …

Själva ordet vinter här­stammar från forn­svenskan, och det är ett gemen­samt germanskt ord med osäkert ur­sprung. Men det är besläktat med vatten och har kanske grund­betydelsen fuktig års­tid. Det hör till våra äldsta ord, med sitt tidigaste belägg, uintur, på Rök­stenen som restes i Öster­götland omkring år 800.

Ordet vinter före­kommer i många samman­sätt­ningar och uttryck. En del speglar den karga års­tiden: mid­vinter, varga­vinter, fimbul­vinter, vinter­natt. Andra är mer praktiskt be­tingade, som vinter­däck, vinter­kläder, vintertid.

Eller så har de starkt negativa konnota­tioner: vinter­kräksjuka, atom­vinter, AI-vinter. Men vinter­ord kan också ge mer positiva känslor, som vinter-OS, vinter­landskap, vinter­badare och den lilla ståndaktiga blomman vinter­gäck.

Bok om årstidshändelser

• Årets ord – om årstidshändelser och kalenderdagar – en bok som samlar alla mina blogginlägg om årets ord till och med hösten 2024.

Mer om ord förknippade med årstider

• Full fart i pulkabacken – inlägg från 22 januari 2020.
• Skidor för transport och nöje – inlägg från 24 februari 2021.
• Många ord om snö – inlägg från 29 december 2021.
• Alla inlägg om vinterord.
• Alla inlägg om årstidsord.

Mer läsning om vinter

• SMHI om vinter.
• Svensk ordbok om vinter.
• Läs hela Karin Boyes dikt ”Vinternatt” på Karin Boye-sällskapets webbplats.