Könsneutrala pronomen i ett bredare perspektiv

Bokomslag till boken Kivi & monsterhund.

Den första barnboken där hen används.

Under våren blossade den hätska hen-debatten upp, men för den språkintresserade var det lilla könsneutrala pronomenet ingen nyhet. Könsneutrala tredje persons pronomen är dessutom det normala för språk.

Det som satte igång debatten om det könsneutrala pronomenet hen verkar ha varit utgivningen av barnboken Kivi och monsterhund (där hen används genomgående) och en debattartikel i Svenska Dagbladet av Karin Milles, docent i svenska på Södertörns högskola, och Karin Salmson och Marie Tomicic på Olika förlag som gav ut boken.

Förslaget om ett nytt könsneutralt pronomen i svenskan är dock ingalunda ny. Det tidigast kända skriftliga belägget för att införa just hen verkar vara en språkspalt av Rolf Dunås i Upsala Nya Tidning 1966. Men det sägs att språkprofessorn Karl-Hampus Dahlstedt föreslog pronomenet redan 1957. 1994 förde även lingvisten Hans Karlgren fram hen som ett sätt att förenkla språket i en språkspalt i Svenska Dagbladet.

Dessa herrar känns ju inte direkt som några radikalfeminister eller queerteoriker, men under senare är har användandet av hen spridits i dessa kretsar, bland annat hos transpersoner, vilket Språktidningen skrev om 2007. Jag har under flera år även sett hen användas på nätet i till exempel föräldraforum, vid sidan av varianter som h*n eller h-n. Och i Språkriktighetsboken från 2005 finns ett kapitel som handlar om könsneutralt pronomen, där hen och andra varianter på ett nytt pronomen diskuteras.

Det finns också exempel – även om det är få – på hur hen har använts i könsneutral uppfostran av barn, till exempel på förskolan Egalia som Aftonbladet skrev om i januari 2011.

Just att använda hen om barn verkar vara det som upprör folk mest. Hen-motståndare hävdar att det nya pronomenet kommer att ge våra barn en förvirrad könsidentitet, medan hen-förespråkare tror att det kommer att göra samhället mer jämställt.

Denna idé om att språket styr tanken (språklig relativism, Sapir-Whorf-hypotesen) var stark under 1950-talet, men har idag väldigt litet stöd bland lingvister. Mikael Parkvall visade också i en understreckare i Svenska Dagbladet i mars att det inte finns någon korrelation mellan pronomensystem och jämställdhet i världens länder.

Och om könsneutrala tredje persons pronomen gav diffus könsidentitet skulle väldigt många i världen vara osäkra på vilket kön de är. De flesta språk i världen har nämligen samma pronomen för han och hon – liksom vi numera har i tredje person plural.

När vi fortfarande talade fornnordiska använde vi däremot formen þeir om en grupp män men þær om en grupp kvinnor, medan vi idag säger de i båda fallen. Och det verkar ju inte ha orsakat några större förvirringar vad gäller könsidentitet bland svenskarna.

Läs mer om hen

Permalänk till denna artikel: http://www.sahlstrom.info/spraknormer/konsneutrala-pronomen-i-ett-bredare-perspektiv/

2 kommentarer

    • James on 2012-08-24 at 10:37
    • Svara

    Hej Eva!

    Mycket intressant inlägg!

    Visst behövs könsneutrala pronomen. Men just ”hen” tycker jag känns lite problematiskt. Det för tankarna till höna och det i sin tur till det trista uttrycket ”Här låter som en hel hönsgård” om kvinnor som pratar. ”H*n” ser ut som en svordom.

    MVH

    James

    • on 2012-08-24 at 11:42
    • Svara

    Hej James!

    Jag tror inte att så många gör den associationen, själv hade jag aldrig tänkt på att hen betyder höna på engelska förrän i år när jag läst debattörer föra fram det som ett argument för varför man inte kan använda hen. Och det var nog på 90-talet som jag först hörde om hen som förslag på nytt pronomen.

Kommentera

Your email address will not be published.

Switch to mobile version