Vana, ovana och övana

Oftast tycker jag att språkets irrationalitet är tilltalande, men ibland störs jag av bristande logik. Som ordet ovana.

Det normala är ju att o framför ett ord ger ett motsatsord, som kunnig–okunnig. Och det stämmer till viss del för vana–ovana också – den första betydelse till substantivet ovana som till exempel Norstedts Svensk Ordbok tar upp är just motsatsen till vana. Men som andra alternativ kommer betydelsen ful/dålig vana. Och då är det plötsligt fortfarande en vana – men med en värdering.

När jag skummar igenom de dryga 1 500 träffarna på ovana som substantiv i Språkbankens korpusar (textsamlingar) är det uppenbart att ordet nästan alltid används i betydelsen ful/dålig ovana. Intressant nog förstärker dessutom många av skribenterna betydelsen med adjektivattributen ful, dålig eller gammal, som i Jag har dock en ful ovana.

Hur blev det så här? Hade vi inte kunnat använda samma mönster som med känd? Okänd betyder ju en obekant, motsatsen till känd. För att få betydelsen beryktad, känd för sina dåliga egenskaper sätter man istället ett ö framför, ökänd.

Jag har länge haft planer på att lansera ordet övana för betydelsen ful/dålig vana. Det vore ju det mest logiska.  Men jag tror att mina chanser skulle vara väldigt små, eftersom logik inte alltid är språkbrukarnas starkaste sida. Inte minst min sökning i korpusarna visar att betydelsen ful/dålig vana för ordet ovana är mer grundmurad än vad ordböckerna verkar vilja medge.

······························

Permalänk till denna artikel: http://www.sahlstrom.info/sprakliga-funderingar/vana-ovana-och-ovana/

Kommentera

Your email address will not be published.

Switch to mobile version